Jag träffar så många underbara människor genom mitt jobb, men även privat, som alla har det gemensamt att de själva eller någon de håller kär har utsatts för brott. Ibland är det riktigt grova brott, ibland lite mindre grova. Egentligen spelar det ingen roll eftersom det är den egna upplevelsen av det man själv varit med om som är det som räknas. En annan sak som många av de här människorna har gemensamt är att de många gånger känner sig ensamma och osedda. De vill ha någon som lyssnar, de vill få tillgång till den hjälp de behöver, de vill få sina brott utredda, få rättvisa skipad men istället så upplever de att de helt glömts bort av samhället. Efter det akuta skedet har tystnaden kommit. Den tystnad som ibland kan vara lika påfrestande som att inte veta vad som händer. Andra vågar aldrig anmäla brotten som begåtts mot dem, eller så vill de inte av olika anledningar.

Jag kommer att skriva allt som läggs ut på hemsidan, men i samförstånd med den som vill publicera sin berättelse. Däremot så kommer jag att ändra namn och ibland också andra detaljer för att inte hänga ut någon. Framför allt inte då det inte blivit någon rättegång eller dom i fallet.