Det var i september 1995 som den lilla flickan var på väg hem från skolan. Åtta år gammal, med hela livet framför sig om det inte varit för det odjur som bestämde sig för att beröva det lilla barnet hela hennes barndom i jakten på att tillfredsställa sina egna lustar.
I stämningsansökan skriver åklagaren
”Han har därvid tagit tag om henne, lyft upp henne och slagit henne upprepade gånger i huvudet och på kroppen med knytnäve varvid han krossat hennes cykelhjälm”
Flickan utsattes för sådant trauma, både fysiskt och psykiskt att hon på grund av akut dödsångest fick behandlas med narkosbehandling på sjukhuset under flera dagar. Under 24 år skulle hon också komma att leva med vetskapen om att det här monstret till man gick fri. Fri att när som helst kunna söka upp henne eller någon annan igen.
För cirka ett år sedan ändrades lagstiftningen så polisen fick möjlighet att göra familjesökningar i sitt DNA-register. Det innebär kort att man kan söka efter gärningspersoner genom anhöriga till dem som hamnat i registret. En synnerligen bra lagändring som förhoppningsvis ska kunna klara upp fler brott. Vad som skulle kunna klara upp ännu fler brott är om polisen också fick tillgång till PKU-registret. Sedan mitten av 60-talet tas ett blodprov på alla nyfödda för att upptäcka en del medfödda och allvarliga sjukdomar. Det här provet sparas sedan och skulle kunna vara till en enorm nytta för polisen i jakten på gärningsperson. Jag menar inte att det ska kunna användas hur lättvindigt som helst, men i samband med grövre brott skulle det ändå kunna vara till hjälp. Integriteten, finns det de som ropar när man för det på tal. Ja, den är ju förstås viktig. Fast vems integritet är viktigast? Gärningspersonens eller den brottsdrabbades? Vems integritet ska skyddas mest, den som begått brottet eller den som utsatts? Vi är nog många som skulle ge samtycke för polisen att kunna använda PKU-registret för slagningar och även för att kunna leta misstänkta anhöriga genom det också om det skulle behövas. I ett Sverige där brottsligheten blir allt råare så kan jag tänka mig att många skulle känna att kan man hjälpa polisen att bura in en och annan kriminell på det här viset så hjälper man gärna till. Helst när det inte krävs någon större ansträngning av en själv heller.
Hur gick det för mannen då? 24 år senare kunde han ställas inför rätta. Enligt sig själv så har han inte begått brottet och hänvisar i förhör till sitt dåliga minne. Han dömdes till sex års fängelse, samt att betala ett skadestånd till den nu vuxna kvinnan vars barndom han förstörde. Ett skadestånd på 115 000 kronor. Är det vad en barndom är värd? 115 000 kronor! En nolla till bakom beloppet och det hade kunnat kallas kompensation för en förlorad barndom, men som det ser ut idag är det ytterligare ett hånskratt mot den redan utsatte. Regeringen ska utreda möjligheten att höja skadestånden, men jag har svårt att tro att man ändå kommer upp i rimliga belopp när det gäller liknande fall. Brott som förstört en människas barndom och ibland hela livet. Det ska kosta, inte bara i fängelseår utan också i pengar.
Jag hittade artikeln på Facebook till att börja med och som vanligt gick jag in för att läsa kommentarerna. Det är en vana jag har eftersom jag tycker det är intressant att se hur och vad folk reagerar på. Något som många där kommenterade var fängelsestraffet på sex år. De allra flesta tyckte det var på tok för kort straff, helst med tanke på att han kommer att vara ute om fyra år förmodligen. Andra ville att vi skulle införa livstids fängelse för den här typen av straff och några få ville gå ännu längre. Själv kan jag inte tycka att sex år i fängelse står i relation till det brott han begick och de skador han tillfogade flickan både fysiskt och psykiskt. Fast den huvudsakliga frågan är ändå varför vi har så låga straff och skadestånd? För många brottsdrabbade är det faktiskt det en kränkning likväl som brottet de utsatts för. Att den som utsatt en för ett brott får ett rejält kännbart straff är för en del utsatta också en bekräftelse på att man från samhällets sida visar gärningspersonen att det hen gjort inte på något vis är ok. Av den anledningen reagerar också många brottsdrabbade tvärtom när straffet är lågt. De ser det som att samhället inte tycker det man utsatts för är så allvarligt, trots att ens eget liv kanske blivit förstört för en lång tid framöver. Det finns mycket att jobba med när det gäller brottsofferfrågor i Sverige, men först måste det finnas politiker som faktiskt tycker att Afrågan är intressant och som också vill föra in den i den politiska debatten på allvar.
Artikeln finns att läsa i sin helhet på
Fruktansvärt?