Älskade Kalle i himlen. Idag skulle du ha blivit 96 år och jag saknar dig så grymt. Utan dig hade förmodligen varken jag eller min dotter orkat allt vi gick igenom.

Du visade att vänskap inte har någon åldersgräns. Du är en av de finaste vänner jag haft trots att du var gammal nog att vara min pappa och kanske även min morfar. Du fanns vid min och min dotters sida under många år när livet var som tuffast mot oss. Du såg vad vi gick igenom och även om du inte förstod allt, eftersom jag inte berättade allt för dig, så var du alltid mitt stöd. Utan dig hade jag förmodligen inte orkat vidare. Utan dig hade jag förmodligen varit död idag.

Kalle var ingen terapeut, men han såg på livet med förnuft. Ett förnuft som man ibland kan behöva när allt känns nattsvart. Jag hade levt i ett väldigt osunt förhållande och sviterna efter det hade tryckt ner mig till ett bottenlöst helvete. Samtidigt så var jag så ensam. De människor som jag trott skulle vara mitt stöd ifrågasatte mig istället. Någon av dem sa att om det inte fanns några vittnen till det som hänt så kunde man ju inte veta om det var sant det jag sa. Jag blev ifrågasatt på alla sätt och viss, även om samma människor innan uppbrottet mycket väl sett eller visste om hur det var. Trots att jag visste sanningen och att även min dotter tyvärr också fått uppleva sanningen så fanns det stunder då jag starkt tvivlade på mina egna minnen tack vare de som ifrågasatte och vände mig ryggen. Jag tror inte att de än idag förstod vad vi gick igenom och hur nära vi var att inte klara av det. Hur deras agerande fick mig att må ännu sämre än jag redan gjorde och hur enormt ensam jag var i allt. Det har gått många år nu och jag har lyckats ta mig upp från det bottenlösa helvete jag levde i då. Det var inte lätt och utan Kalle hade det aldrig gått. Under den här perioden så skämdes jag för att jag var ensam. Jag trodde att alla andra skulle tolka det som ett tecken på att jag var den värdelösa människa som jag under många år fått höra och känna att jag var och av den anledningen vågade jag inte heller söka hjälp. Deras sätt att se på mig blev min sanning, men Kalle hjälpte mig att till sist inse att de levererat en stor lögn om mig som jag inte alls skulle leva med, utan ta tillbaka rätten till mina minnen och skapa mig en framtid som jag också skulle trivas med. Vägen var lång, men jag lyckades till sist och när jag väl var där kom mitt nästa mål att bli att kunna hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer oavsett vad de råkat ut för.

Hade inte Kalle funnits där med sin vänskap hade jag aldrig orkat. Han var den som förstod utan att ifrågasätta, som gav mitt barn kärlek och stöd. Så många tårar som han sett på mina kinder utan att backa inför dem. Så många gånger han gråtit med mig.

Älskade Kalle i himlen. Tack för det du gav både mig och min dotter. Jag saknar dig så otroligt mycket, men det du gav och det du lärde mig för jag med mig i mitt arbete med brottsdrabbade. Genom det kommer en liten del av dig för alltid att leva vidare här på jorden så länge jag finns.

Jag saknar dig så.