Idag presenterar jag de sista punkterna i mitt eget åtgärdsprogram mot våld i nära relation. Regeringen har i mina ögon totalt misslyckats att skydda kvinnor och barn som lever med våldet ständigt närvarande i sina liv. Egentligen är det inte några komplicerade åtgärder som behövs för att skydda dem. Med sunt förnuft och kompetens kommer man långt, vilket i sin tur kan rädda många liv. 

 

7. Inför tjänstemannaansvaret

Som ett led i ovanstående punkt så behöver fler tjänstemän som tar beslut efter eget huvud i de här fallen också stå till svars för de beslut de tar. Har man inte kompentensen till att besluta i sådana här ärenden, som dessutom kan äventyra livet på offren så bör man hellre avstå och bolla frågan vidare till någon som besitter rätt kunskap. Idag beslutar man lättvindigt i olika frågor rörande säkerhet, kallar kvinnor med skyddade personuppgifter till möten trots att man inte kan garantera säkerheten i resorna och så vidare. Ren nonchalans och ett spel med andra människors liv.

Ska man som myndighetsperson lägga sig och bestämma över en annan människas liv och säkerhet så ska man också veta vad man gör och därmed vara beredd att stå till svars för när man tagit beslut som utifrån okunskap utsätter offret för livsfara.

 

 8. Öka kompentens hos alla myndigheter och hos alla myndighetspersoner.

Som det är idag så kommer många kvinnor som lever med våld i relation i kontakt med någon myndighet eller hälso- och sjukvård. Här har man en bra möjlighet att fånga upp dem och erbjuda dem det stöd och den hjälp man behöver, men det gör man oftast inte idag. Genom kunskap om hur man ska fråga om våldet och även kunskap om vad som behövs för att hjälpa kan man rädda liv.

 

9. Häktning, alternativt boende på annan ort för gärningsmannen.

Vid misstanke om våld i relation bör mannan inte få tillgång till det gemensamma hemmet under utredningstiden. Då det finns barn med i bilden är det ännu viktigare eftersom det är av största vikt för dem att slippa leva på flykt, utan istället kunna få behålla så mycket av sitt sociala nätverk och sin vardag som möjligt.

Idag är det istället kvinnor och barn som tvingas fly medan mannen sitter kvar i orubbat bo under utredningstiden, som i många fall kan vara väldigt lång dessutom. Har man gjort valet att misshandla sin partner bör man också få stå för konsekvenserna genom att lämna hemmet.

 

10. Förkorta utredningstiderna

Det är ett måste för alla inblandade parter. Jag har träffat kvinnor som väntat i ett år och ibland i flera år på att förundersökningen ska bli klar. Under tiden har de och barnen fått levt gömda på olika skyddade boenden runt om i landet. Det är en tillvaro som tär mycket både på kvinnan och barnen.

Kompetensen hos utredarna och sättet man jobbar med den här typen av ärenden behöver också höjas. Jag har talat med poliser som anser att om hon inte velat bli slagen så hade hon väl gått. Har man den grundinställningen så bör man inte jobba med den här typen av ärenden eftersom det torde vara svårt att göra en opartisk förundersökning.

Då våld i nära relation är en tämligen komplex fråga så bör de som utreder brotten både ha kunskap i ämnet, men även viljan att utreda den här typen av ärenden.

Det finns många duktiga utredare redan idag, ge dem också möjlighet att få ta sig an ärendena på bästa möjliga sätt och utefter det arbetssätt som de själva tycker fungerar bäst.

11. Hårdare straff

Det finns redan idag utrymme i lagen att döma till betydligt hårdare straff vid olika sexualbrott och kvinnofridsbrott. Trots det så ligger straffen i den undre delen av straffskalan.

Straffens längd har betydelse för den vård som man har tänkt att gärningsmännen ska genomgå i fängelset.

Här bör man också villkora den villkorliga frigivningen. Har gärningsmannen vägrat genomgå de program som finns för våld i nära relation och sexualbrott, eller om personalen anser att de inte tagit till sig kunskapen, så bör man också få stanna i fängelset hela fängelsestraffet.

 

12. Ge mannen förbud att vistas i samma kommun

Eller om så krävs så får han inte ens vistas i samma län. Det finns så bra teknik idag så det borde kunna gå att utveckla någon typ av fotboja som larmar så snart han närmar sig gränsen för det område han inte får besöka. Eller så kanske det redan finns idag?

Det här förbudet ska dessutom finnas kvar så länge han utgör en risk för kvinnan, även efter avtjänat straff. Bara för att man blivit dömd och avtjänat ett straff så betyder det inte att man inte längre är en säkerhetsrisk för offret.