Jag hatar pappa och jag hatar mamma också fast jag vet att hon kanske inte förtjänar det. Jag hatar dem för allt de utsatt mig och mina systrar för under min uppväxt och jag vet inte om jag någonsin kommer att förlåta dem.

Så här började mailet från en tjej som jag valt att kalla Emma. Vi har även pratat i telefon efter att jag läst mailet och kommit överens om att skriva det här inlägget. Emma är idag på väg in i vuxenlivet, men trots det så behöver man som ung vuxen ofta någon att luta sig mot, få stöd av och kunna fråga alla frågor man har som rör allt från hur man fixar ett internetabonnemang till vad som är meningen med livet. Inte för att alla vuxna sitter med svaret på de här frågorna, men det kan ändå vara skönt att bolla en del frågor med den äldre generationen, samtidigt som de yngre kan ge perspektiv på tillvaron som vi äldre många gånger inte ser för vi fastnat i våra ingrodda vanor.

Emma växte upp med en pappa som kunde bli riktigt våldsam, både psykiskt och fysiskt. Det är hans sätt att vara, säger hon och inte bara när han druckit. Han gömmer sig bakom att han har en fin titel och mycket pengar. Samtidigt så gömmer sig mamma bakom det också och vågar väl inte berätta för någon om hur hon och vi egentligen haft det under många år. Han är en tyrann och jag hatar honom, säger Emma med kraft.

Hela min uppväxt gick ut på att hålla sig borta från hemmet så mycket som möjligt. Med tiden blev det svårt eftersom kompisarna tröttnade på att vi alltid skulle vara hemma hos dem och aldrig hemma hos mig där det fanns både pool och biorum. Några få vänner visste om hur det var hemma, men inte heller dem tordes jag ta hem eftersom jag skämdes så enormt för min pappas humör och för mammas flathet. Ja, jag vet att det låter grymt att attackera mamma på det viset, men jag är så bitter på henne. Vad jag ville ha som barn var trygghet och kärlek, istället ersattes det med statusprylar och märkeskläder. Allt skulle vara så perfekt och jag tror det är få som misstänker vad som egentligen händer i den där fina villan i det lika fina villaområdet mellan de perfekta människorna som bor där.

Värst var semestrarna. Då skulle det drickas fina viner och vi levde på varandra utan möjlighet att dra från dem ens en liten stund. Minsta lilla grej som kunde reta honom fick konsekvenser för mamma och hon ägnade alltid resorna till att tysta ner oss barn och serva sin man. Mamma har också en bra utbildning och ett välbetalt jobb, men ändå så beter hon sig som om hon inte skulle kunna leva utan honom. Kanske är hon rädd eller så kanske hon älskar honom trots allt? Förmodligen är hon rädd för vad folk ska säga om hon lämnar honom och av den anledningen offrar hon inte bara sitt liv, utan låter oss barn genomlida samma helvete. Skulle jag gå till socialen och berätta så skulle väl ingen tro mig ändå och jag törs inte tänka på vad han skulle göra mot mig i sånt fall. Han har aldrig slagit mig tidigare, men då skulle han förmodligen slå ihjäl mig. Att han inte slagit ihjäl mamma än är också ett under. Hur mycket stryk kan en människa ta innan kroppen tar slut? Blir så trött på hennes bortförklaringar också. ”Oj, va klumpig jag är som ramlar överallt och får en massa blåmärken”. Herregud människa är man så jävla ostadig så kanske man behöver söka vård!!!! Oss barn har han aldrig slagit, bara gjort ner och aldrig missat ett tillfälle och tala om för oss hur odugliga vi är. Jag tror han är besviken på att han aldrig fick någon son, men det ger honom ändå inte rätt att göra ner de barn han satt till världen. Hela min uppväxt har jag pressat mig själv till att vara bäst. Ha de bästa betygen, vara bäst på de sporter jag utövat, vara smal och se bra ut. Jag fick inte umgås med vilka vänner jag ville, utan det var tvunget att vara barn till andra välutbildade och högavlönade människor. ”Vi vill ju inte behöva låsa in värdesakerna bara för att du ska dra hem massa slödder”, var hans försvar när jag ville ta hem en tjej en gång. Hennes mamma är ensamstående och jobbade som städerska. Jag fortsatte att umgås med henne i smyg och idag är hon min allra bästa vän. Den jag kan dela allt med.

Pappa har gett mig allt jag kan önska materiellt, men psykiskt skickade han också med mig en stor ryggsäck in i vuxenlivet. Jag har alltid ett tvivel som gnager längst bak i huvudet om huruvida jag duger eller inte. Dessutom är jag livrädd för att ge mig in i en relation med någon. Jag vet ju faktiskt inte hur en normal relation ska vara och tänk om jag är som mamma. Tänk om jag hittar någon lika elak som pappa och att jag gör som mamma, bara finner mig i det? Eller ännu värre, tänk om jag är som pappa. Tänk om jag också är en jävla sadist som njuter av att göra ner andra? Idag lever jag inte med dem eftersom jag pluggar på annan ort, men samtidigt är jag orolig för mina systrar som fortfarande finns kvar i det. Jag kan se mycket av mig själv i dem, hur de kämpar för att vara bäst och duktigast och kanske, kanske någon gång ibland få pappas erkännande. Ja, jag kanske gnäller och ska vara tacksam över allt jag fått i min uppväxt, men att aldrig veta när mamma ska få stryk. Att gömma sig på rummet för att slippa se eller höra. Att spela med i hennes teater om att hon ramlat när blåmärkena inte går att dölja. Att aldrig veta om hon ska överleva nästa vredesutbrott. Allt det här som gjort att hon inte heller haft orken att bry sig om oss barn. Hellre lever jag ensam resten av livet än att riskerar att utsätta mig själv eller några barn för det.