För några dagar sedan satt jag och pratade med ett syskonpar. De är unga vuxna idag, men vi kom ändå att prata om den tid då de var föremål för en vårdnadstvist mellan föräldrarna.

Konstigt nog så glöms barnen ofta bort i de här tvisterna, trots att det är dem de handlar om. Allt som oftast haglar däremot anklagelserna mellan föräldrarna och om man får tro parterna så är nog ingen av dem riktigt lämpliga att ta hand om ett barn. En slags rättslig pajkastning i många fall, men vad barnen själva vill är allt som oftast av underordnad betydelse.

”Det var skolan som gjorde orosanmälningar till socialen”, berättar den ena systern. Vi hade växelvis boende, så varannan vecka var vi hos mamma och varannan vecka hos pappa och det var just veckorna hos pappa som inte fungerade, berättar de vidare. Han var arg och bitter över skilsmässan. Pratade illa om mamma hela tiden och pressade oss att berätta allt vad hon gjorde, om hon träffade någon och så vidare.

”Värst var nog ändå när han sa att allt skulle bli bättre när vi fick flytta till honom på heltid”, fortsätter den andra systern. Vi var ju livrädda för honom mellan varven. Han drack mitt i veckorna, han kunde få överdrivna vredesutbrott för ingenting och han straffade oss för skitsaker. Vi levde i ständig förvirring och skräck eftersom vi aldrig visste varför han blev arg och vad nästa vredesutbrott skulle resultera i. Dessutom hade han inte förmågan att ta hand om oss. Vi fick inte ta med några kläder från mamma, men han köpte inte heller något till oss så varannan vecka fick vi gå smutsiga. De andra barnen retade oss för det, men till sist förstod ändå lärarna att det var något som inte stämde. Varannan vecka kom vi mätta, hela och rena till skolan och varannan vecka fick vi inte ens byta underkläder för det fanns inget att byta med eftersom han inget köpte till oss.

Det var mamma som berättade för oss att vi skulle få gå till socialen och prata med några där om hur vi hade det hemma hos henne och hur det var hemma hos pappa. Hon sa att vi kunde berätta allt vi ville och att det var viktigt det kom fram om det var något som vi inte var nöjda med. Vi tog henne på orden och berättade allt vi kom på. Dessutom så bad vi dem om att aldrig mer behöva åka tillbaka till pappa någon mer vecka. Klart vi ändå ville träffa honom, men vi ville inte bo hos honom något mer. Vi öppnade våra hjärtan och allt skrevs ner. Att det var en utredning förstod vi inte och det hade nog inte gjort någon skillnad eftersom vi trodde att vi nu skulle bli räddade från det vi upplevde varannan vecka.

Det blev en tingsrättsförhandling där man skulle avgöra var vi skulle bo, men vi själva fick inte vara med fast det var oss det handlade om. Vi blev helt beroende av att man skrivit så som vi sagt från socialtjänstens sida. Att de verkligen hade fått med vårt skrik om hjälp.

”Vi har läst alla handlingar sedan vi blivit äldre och fortfarande undrar vi över hur man kunde behandla oss som saker”, säger den äldre systern. Vad vi ville och det vi sa spelade ingen roll, utan allt handlade om vår pappas rätt att träffa oss. Vår rätt till att ha en trygg och bra uppväxt då? Vi hade dessutom berättat för socialen om hur pappa brukade skrika på mamma och att han också kunde slå både henne och oss ibland. Inte ens det blev en stor varningssignal när de pratade om vår framtid. ”Det är obegripligt hur man ens kan fundera över att låta oskyldiga barn leva tillsammans med en våldsam person som dessutom skadat dem gång efter gång på olika sätt”, säger ena systern.

”Hur hade ni önskat att allt gått till så här i efterhand”, undrar jag och svaret låter inte vänta på sig.

För det första borde socialen ha skrivit exakt det vi sa och inte formulerat om det i finare ord, kanske hade man då dömt annorlunda. Som det var skrivet nu så beskrev det inte exakt hur vi upplevde allt. Vi var skiträdda för honom och ville verkligen inte bo där varannan vecka. Det borde de ha skrivit. Nu blev det här istället ord som vi fick äta upp resten av vår uppväxt då domstolen ändå gav honom halva vårdnaden och att vi skulle bo där varannan vecka. Han såg oss som förrädare. Som mammas förlängda arm. Han hatade oss för det som stod i utredningen och det gjorde vår tid hos honom än värre. Efter domen var det inte längre någon kontroll av honom. Han hade till exempel lovat att gå på någon kurs för att lära sig att hantera sin ilska, men han gick aldrig dit och ingen följde upp hur vi hade det med det heller. Skolan verkade också ge upp. De hade gjort orosanmälningar innan, men efter domen så slutade de med det. Nästan som att allt skulle vara bra nu bara för att domstolen sagt att så här ska det vara.

Om jag fick önska något så är det att barnen inte blev betraktade som egendom i en vårdnadstvist. Både jag och min syster var gamla nog att uttrycka oss och vad vi kände för att bo hos pappa varannan vecka, ändå tog man det som att mamma försökt påverka oss och skickade oss rakt in i helvetet varannan vecka. Jag önskar att vårdnadstvister skulle avgöras av speciellt utbildade personer. Att man fick träffa en barnpsykolog som var utbildad på ämnet, att de personer som finns i rätten och ska avgöra ens framtid hade kunskaperna och rätt utbildning. Alla gör nog vad de kan idag, men ingen har den rätta utbildningen och då kan det bli så fel. Vi hade tur som hade varandra i det här och när vi kom upp lite i tonåren vägrade vi helt enkelt att åka tillbaka till honom. Han orkade väl inte bråka mer så vi fick bo kvar hos mamma, men han behöll halva barnbidraget och betalade aldrig något underhåll. Som tur är så har mamma ett bra jobb så hon kunde försörja oss ändå, annars hade vi kanske tvingats tillbaka igen. Varannan vecka präglades av skrik och våldsamheter, medan mamma tvingades följa ett domslut. Skulle någon vuxen verkligen bli dömd till att leva så? Jag tror att det behövs speciella barndomstolar där alla har utbildning på barn och inte tittar på vad som står i lagboken. Det har gått bra för oss, men honom vill vi aldrig mer se. Aldrig någonsin mer i hela vårt liv!