Stora delar av deras barndom förstördes på grund av en felaktig anklagelse, men det är preskriberat nu anser Justitiekanslern. Kan en förlorad barndom någonsin bli preskriberad, undrar jag?

Efter 1998 kom livet aldrig mer att bli sig likt för bröderna Christian och Robin. Det var året den fyraåriga pojken Kevin hittades död och det var också året då de kom att pekas ut som mördare. Trots sin ringa ålder. Till en början togs de in som vittnen till händelsen då de antogs ha lekt med den lilla pojken, men snart kom de istället att själva bli anklagade.

Vi är nog många som såg dokumentären om ”Kevinfallet” som sändes för några år sedan och som förundrades över de förhörsmetoder som de utsattes för. Två små pojkar som grillades av två förhörsledare, utan någon som helst hänsyn till deras ringa ålder eller hur det påverkade dem. Inget målsägandebiträde fanns på plats, ledande frågor och ibland en rent aggressiv förhörsstil. Efter otaliga förhör började de små pojkarna lära sig vad polisen ville att de skulle säga och till sist kom det som man tolkade som ett erkännande. Något som i sin tur skulle förstöra deras barndom och i värsta fall också låta en mördare gå fri. Även om man idag förmodar att pojkens död var en olycka så kan man ju inte till hundra vara säker eftersom polisen snöade in på spåret om barnamördarna nästan omgående.

Gick det prestige i fallet? Förmodligen och det är det som gör det ännu otäckare. Från början fanns det andra misstänkta, några tonåringar och de små pojkarna förhördes som vittnen. Fem och sju år gamla berättade de förmodligen alla möjliga historier, men särskilt tillförlitliga som vittnen borde de inte ha varit. När man sedan, efter att ha lagt ner stora resurser på att utreda tonåringarna som mördarna tvingas lägga ner förundersökningen mot dem så riktar man istället blickarna mot pojkarna. Trots att de hade alibi och trots att deras berättelser spretade åt alla håll så pekades de så småningom ut som mördare, fallet avslutas och de lämnas över till sociala myndigheter. I det här fallet hade det ändå varit att föredra om man haft en rättegång och fått allt prövat i en domstol eftersom bevisen var få eller obefintliga. I en rättegång hade de förmodligen friats från alla anklagelser och kunnat få leva ett normalt liv. Nu tog det istället tjugo år innan de frias från anklagelserna och det tack vare att media började granska fallet.

Det finns ett flertal fel i förundersökningen och de förhör som gjordes med pojkarna efter mordet och det finns också inspelat på film och ljudband. Ingen kommer att ställas till svars för det, men har inte samhället ändå ett ansvar för att de här pojkarnas barndom blev förstörd även om man inte kan anklaga en enskild polis för det? De berövades sin barndom och förmodligen så kom allt de gjorde och allt de sa att analyseras av vuxenvärlden för att kunna tolka om de skulle bli dödligt våldsamma igen. Förmodligen hade de inte så gott om kamrater heller, för vilken förälder vill att ens barn leker med ett barn som redan i unga år begått ett mord?

Det är preskriberat, säger Justitiekanslern och avslår deras ansökan om skadestånd. Två år har gått sedan de friades från de anklagelser som förstört deras barndom och format dem för livet. När i tiden anser då JK att bröderna skulle ha kommit in med skadeståndskravet? Hade man istället granskat fallet långt tidigare skulle förmodligen flera av poliserna som höll i utredningen blivit åtalade för tjänstefel och då hade pojkarna fått skadestånd på så vis, men så är inte fallet nu. Ingen kommer att ställas till svars och pojkarna får inte ens ersättning för allt de tvingats utstå, med hänvisning att de skulle kommit tidigare. Det är ynkligt av staten att försöka komma undan att ersätta dem. Förundersökningsledaren kommer aldrig att ställas till svars för vad han utsatte dem för, då är det väl inte mer än rätt att staten kompenserar dem för allt de behövt utstå under sin uppväxt.