Jag har skrivit i en annan blogg tidigare i år om den här mormodern, men hennes ärende är fortfarande högst aktuellt. Det här är berättelsen om hur oviljan att utreda hennes anmälningar får långtgående konsekvenser. Hur en gammal människa som systematiskt utsatts för stöld och bedrägerier tvingas svälta och vara utan livsviktiga mediciner för att hennes pension nu går till att betala någon annans skulder. När jag skriver svälta så menar jag också just svälta. För finns det inga pengar kvar till mat så kan man inte heller äta sig mätt, man kan inte äta alls.

Som vanligt har jag valt att ändra namn på personerna i berättelsen. Då inlägget är långt så kommer jag också att dela upp det i fler delar.

Jag fick kontakt med mormor Karin för flera år sedan. Det var hennes barnbarn, Nora, som hjälpt henne med den kontakten eftersom hon förstod att Karin behövde någon att prata med. Jag minns fortfarande första mötet med henne. Vältränad, vältalig och helt på det klara med att nu måste något hända med alla anmälningar så hon kommer ifrån eländet. Idag finns det inte mycket kvar av den kvinnan jag först mötte. Inget hopp, ingen glädje, ingen ork att kämpa mot systemet mer. Det verkar ha gått prestige i hennes ärende och man kan inte slåss mot de som har makten att avgöra ens framtid eftersom det tydligen slår hårdast tillbaka på en själv, säger hon.

Karin har berättat om glädjen den dagen Nora föddes. Hon var alldeles perfekt, sa hon och det blev kärlek vid första ögonkastet. Då Noras mamma var ensamstående föll det sig naturligt att Karin hjälpte till så gott hon kunde med att ta hand om Nora, vilket stärkte bandet mellan dem än mer. När Nora var i skolåldern hände något som gjorde att Noras mamma inte kunde ta hand om henne. Karin gjorde allt som stod i hennes makt för att Nora skulle få flytta hem till henne, men istället bestämdes det att hon skulle flytta till pappan och hans nya familj. På pappret är det säkert den bästa lösningen, men för Nora blev det inte bra då hon aldrig känt sig som en del av den familjen. Hon tvingades byta stad, byta skola, lämna sina kamrater och framför allt så tvingades hon lämna sin älskade mormor. Karin såg hur hennes älskade barnbarn förvandlades till en skugga av sitt forna jag, men kunde inget göra åt det. När Nora var elva år började Karin dessutom misstänka att det inte bara var den psykiska ohälsan som påverkade Noras liv, utan tankarna snuddade oftare och oftare vid att Nora verkade påverkad av droger. De här misstankarna bekräftades några år senare när Nora återigen flyttade hem till mamma, men då hade hon redan hunnit utveckla ett djuptgående missbruk.

Karin berättade om hur de kämpade med att hon skulle klara av skolan, få behandling för den ADHD som hon fått diagnosen på redan flera år tidigare, men som pappan vägrade kännas vid. Hon berättade hur de sökte hjälp för hennes missbruksproblem, men det tog tid och kanske fanns inte viljan hos Nora fullt ut heller att bli ren från droger. Det fanns inte mycket kvar av den lilla spralliga flickan som några år tidigare mot sin vilja tvingades flytta till sin pappa och drogerna hade blivit hennes nya bästa vän.

Periodvis bodde Nora hemma hos mormor Karin och gör så fortfarande eftersom hon inte har någonstans att ta vägen. Det blir naturligtvis dubbla känslor. Nora har försatt henne i en situation som har förstört hela hennes liv, men samtidigt har hon inte hjärta att kasta ut sitt barnbarn på gatan.

För fem år sedan hade Nora gått ner sig så pass i missbruket att hon också dragit på sig stora knarkskulder. Hon var tvungen att fixa fram pengar, både för att betala skulderna men även för att kunna köpa nya droger. Langarna var efter henne och vid tre tillfällen var de också hemma hos mormor Karin mitt i natten för att försöka få tag i Nora. Klart Karin blev rädd och vid alla tre tillfällena ringde hon därför polisen. De kom inte. Sista gången kände hon därför att det fick gå som det ville med henne, Nora var inte där den natten utan hon var ensam hemma. Hon öppnade därför dörren och skrek åt dem att ge sig iväg och konstigt nog så gick de också. Klart hon var rädd, berättade hon, men vad skulle hon göra? Hon fick helt enkelt förlita sig på att de hade så pass mycket heder i kroppen att de inte slog ner en gammal människa.