Nytt år, nya möjligheter. Om jag vore en stor optimist skulle jag förmodligen se det nya året som ett blankt papper med oanade möjligheter, men tyvärr lutar mitt sinne mer åt det cyniska hållet. Eller så är jag realist kanske.

2019 var ett år som främst kantades av sorg, saknad, frustration och ilska, men även av glädje. De stora glädjeämnena var förstås mina barnbarn som kom till världen under året. Den äldsta kom redan i februari. En månad tidigare än beräknat. Jag brukar kalla honom min lilla hjälte. Han föddes nämligen med ett hjärtfel och fick en riktigt tuff start i livet, men tack vare honom så uppdagades det att även hans mamma och jag har samma hjärtfel, om än inte lika allvarligt som den lille.

I övrigt kantades 2019 mest av sorg. Sorg efter mamma och sorg efter älskade husdjur. Kanske låter konstigt att ha mamma och djuren i samma mening, men för er som någonsin haft ett djur som ni älskat så förstår ni förmodligen att sorgen efter ett djur kan vara minst lika djup som sorgen efter en människa. Två hundar och två katter har gått vidare och kvar finns bara min gamla trotjänare, taxen Ola. De var förvisso gamla, men de var älskade och är enormt saknade. Glädjen är däremot att jag också under året fått två nya pälsbollar att älska. Leif och Monica. Två underbara katter som jag hoppas ska få ha hälsan och leva i många, många år med mig.

Vad består ilskan och frustrationen av då? Mitt jobb! Eller rättare sagt när jag inte får utföra mitt jobb. Under de sista två åren har jag upptäckt vilken smutsig plats brottsofferrörelsen är och hur lite delar av den egentligen bryr sig om brottsdrabbade, men dessto mer om pengar och status. Någon gång ska jag skriva ett inlägg och berätta om precis allt som hänt och om den svågerpolitik som råder både hos politiker och polisen upp till högsta nivå. Glädjande nog var ändå att jag skickade in en JK-anmälan på Brottsoffer- och personsäkerhetsgruppen i region Öst och de fick kritik. Det som däremot gjorde mig förbannad var att det tog dem ett halvår att åtgärda bristerna och när de äntligen gjorde det så blev det ändå bara halvdant. Skulle vara intressant att få veta vilka kopplingar cheferna, eller framför allt en av dem, har till de styrande inom delar av brottsofferrörelsen. Jag tror jag vet, men jag ska forska lite till innan jag kommer med det och många fler avslöjande om just den delen av brottsofferrörelsen.

Det var också det här som fick mig att starta upp min blogg i höstas. I mitt jobb är jag låst till vad jag får säga och tycka utåt, men privat finns det ingen som hindrar mig att ha mina åsikter så länge de inte krockar med yttrandefriheten förstås. Brottsofferfrågor har länge haft lägsta prioritet och har så fortfarande. Uppmärksammar man brottsdrabbade så är det i samband med riktigt grova brott, eller om någon reporter gjort reportage om några specifika fall. Sen glömmer man dem igen. Jag vill kunna uppmärksamma brottsofferfrågor hela tiden. Alla brottsoffer och alla typer av brott. Det är inte bara de som drabbas av brott som leder till tidningsrubriker som mår dåligt, utan de allra flesta får någon typ av reaktion efter att ha blivit utsatt för ett brott och de allra flesta skulle också vilja ha någon att prata med efteråt.

När det gäller mitt jobb så känns det som jag ständigt jobbar i motvind. Vi valde att lämna den riksorganisation som vi var medlemmar i för två år sedan eftersom vi inte längre tyckte att de gjorde ett bra jobb. Svaret från dem blev att snabbt som bara den starta upp en konkurrerande jour med snarlika namn och med bara en massa ”fina” namn i styrelsen. Någon verksamhet hade man inte då, men deras styrelse imponerade starkt på de styrande i Norrköping då den bestod av partivänner och före detta kollegor på olika plan. Linköping valde också att lämna riksförbundet, men skillnaden där är att man har en kommun som tycker att de gör ett bra jobb. En kommun som förstår att man under 30 år hunnit skaffa sig både erfarenhet, kunskap och nätverk så man kan ge de brottsdrabbade bästa möjliga stöd. Personligen gör det mig så ledsen att all erfarenhet och kunskap som vi har här i Norrköping istället ifrågasätts och värderas så lågt. Att man inte ser till vilket enormt jobb vi gör, utan tror att man lättvindigt kan byta ut det bara för att man har fina namn i en styrelse. Att vi ständigt ifrågasätts. Nu vann vi visserligen upphandlingen, men framtiden är ändå oviss och det gör att lusten försvinner mer och mer.

Jag hoppas att 2020 har mer positivt att erbjuda än 2019. Jag hoppas att det här också kommer att bli året då man äntligen börjar se allvaret i att inte ha ett fullt fungerande stöd för brottsdrabbade. Att det här blir året när man äntligen börjar förstå allvaret i hur alla nedlagda förundersökningar, milda domar och låga skadestånden påverkar de drabbade. Jag tänker fortsätta kämpa för att lyfta in de här frågorna i ljuset och jag tänker också kämpa för att hjälpa de brottsdrabbade som kontaktar mig och ber mig om hjälp och stöd. Hoppas att ni som läser min blogg också är med på tåget för tillsammans är vi starkare och tillsammans kan vi också tvinga fram förändringar.

En riktigt God Fortsättning på det nya året önskar jag er alla.