För många år sedan levde jag i ständig rädsla. Jag visste aldrig vad som skulle tända utbrotten som kunde leda till dagar av smärta. Min självkänsla var i botten och ingenting, förutom mitt barn betydde längre något för mig.

Jag minns det som att jag inte betydde något. Att oavsett vad jag sa eller gjorde så skulle ingen kunna älska mig ändå. Han hade sagt det så många gånger att jag trodde honom till sist. En kväll berättade han med lugn, iskall röst att han skulle kunna döda mig. Han berättade hur det skulle gå till och var han skulle gräva ner mig. Ingen skulle leta efter mig ändå eftersom ingen skulle sakna mig, sa han. Jag trodde honom.

Redan från första stund såg han mig som en motståndare som skulle kuvas till underkastelse. Varför? Kanske kunde han inte känna kärlek? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är vad som drev mig till honom och det var bara ren otur att det var just han som kom i min väg. Jag var ung, naiv och redan innan utan självkänsla. Allt jag ville var att komma bort från alla som tog sig rätten att prata till mig, istället för med mig. Bort från de som trodde att de hade rätten att bestämma om mitt liv och min framtid, utan att ens fråga mig vad jag ville eller kände. Bort från känslan att uppskattning alltid var kopplat till prestation. Jag kunde inte prestera något för jag var redan då så trasig, men känslor var inget man fick prata om. Känslor var för veklingar.

Det som fick mig att gå var till sist en väns ord.

”Förstår du hur det känns för mig att vakna varje morgon och inte veta om du lever?”

Nej, jag hade inte tänkt så. Jag hade bara tänkt på mig själv och förstod inte att det faktiskt fanns de som fortfarande brydde sig om mig.

Jag försökte prata om det några gånger till andra som jag trodde fanns i min närhet, men blev istället ifrågasatt som mamma. Mitt barn var mitt allt och därför tystnade jag till sist i rädsla för att bli av med henne. Man hittade på lögner om hur misslyckad jag var. Lögner om mitt barn. Lögner som förföljde mig dag in och dag ut. Lögner som till sist ledde till ett avståndstagande mot mig och ett varmt välkomnande till den som utsatt mig och mitt barn för de mest hemska saker. Lögner som till sist höll på att knäcka mig mer än vad våldet jag upplevt gjort.

Åren efter uppbrottet var fortfarande fyllda med skräck. Jag visste aldrig när han skulle komma, vad han skulle göra, vad hans nästa drag var. Stöttningen han fick av de som jag trodde skulle kunna finnas för mig eldade upp honom mer och för honom var det ett klartecken att fortsätta planera ut den ena grymheten efter den andra. Det enda som höll mig vid liv den tiden var vetskapen om att jag själv och inte han hade makten att avsluta det. Det värsta var inte längre det han utsatte oss för, utan den totala utfrysningen av oss. Misstron över vad som hänt. Oviljan att tro på mig, men viljan att skuldbelägga mig. Att rent ut tala om för mig att finns det inga vittnen så är det inget som säger att det har hänt. Så här i efterhand kan jag tala om att det psykiska våldet sker under tid, medan det fysiska våldet och de sexuella övergreppen mycket sällan sker inför vittnen.

Att försöka ha en relation till människor som man förväntades ha en relation till, men som inte ville ha mig i sin närhet var nog det som var värst. Det var min svåger som till sist fick mig att förstå att jag inte var välkommen och att jag inte ens skulle försöka ha den där relationen som jag trodde krävdes av mig. Hans ord fick mig att inse att jag letade efter en närhet som jag aldrig skulle kunna få.

”Förstår du hur dåligt dina syskon mår när de ska behöva träffa dig?”

Orden gjorde så ont och de sades vid ett tillfälle när jag var så otroligt ledsen för något som sagts av en annan familjemedlem, men de behövdes verkligen för att jag skulle förstå att jag inte var en del av den familjen. De har visserligen varit tvungna att träffa mig till och från under åren, men inte oftare än att de hunnit repa sig mellan gångerna hoppas jag.

Det som jag slagits mest för under åren, förutom att försöka bygga upp mitt liv och min självkänsla är faktiskt rätten till mina minnen. Under en lång period försökte jag passa in och vågade aldrig prata om det som hände. Jag gör det sällan nu heller, men jag har ändå hittat ett sätt att leva med det. Fortfarande har jag känslan av att de som jag trodde och hoppades skulle stå mig närmast inte vill veta. Att de inte tror på mig, att jag bara är jobbig. Idag gör det inget. Jag vet vad jag gått igenom och jag är tacksam för att jag klarat det och att både jag och mitt barn kom helskinnade ur det. Det är också min drivkraft att hjälpa andra i samma situation. Kan jag hjälpa någon att slippa känna den här känslan av ensamhet, rädsla och skräck så har jag lyckats med något.

Ensam är inte stark, men jag tvingades bli stark ensam. Ibland händer saker som gör mig skör och då tvingas jag tänka till, sätta ord på det jag känner och det som hänt för att sedan kunna räta på ryggen och gå vidare. Det skulle vara övermodigt av mig att säga att ingen sätter sig på mig längre, men ett är säkert och det är att det är fan så mycket svårare nu än då. Självkänslan sviktar rejält ibland när jag hamnar i situationer som påminner om mitt förflutna, men idag har jag ändå förmågan att analysera de känslor som dyker upp. Idag kan jag stå rakryggad och säga det här är jag och oavsett om jag blir trodd eller inte så har jag tagit tillbaka rätten till mina minnen. Det har jag varit tvungen till för att kunna bearbeta det som hänt, men framför allt för att ge mitt barn upprättelse för allt som hänt. Ibland kommer ändå frågan om varför det blev som det blev, men idag vet jag att jag aldrig kommer att få svar på den. Egentligen spelar det heller ingen roll för det kan ändå aldrig sudda ut alla minnen. Minnen som tvingat mig att gå vidare och till sist gav mig ett liv med människor jag älskar.