Det har nu gått lite över ett år sedan Lilla Hjärtats lilla hjärta slutade slå. Detta på grund av att samhället svek henne och istället såg till hennes föräldrars rättigheter, mer än till hennes egen trygghet.

Vad har hänt sedan dess? Har lagstiftarna tagit till sig de fel som finns och har man rättat till dem? Visserligen har Barnkonventionen blivit svensk lag, men hur efterlevs den i samhällets olika instanser?

För ett tag sedan skrev jag om att det behövs speciella barndomstolar i Sverige. Domstolar vars personal är utbildade just på olika barnfrågor och där det finns specialistkompetens i form av barnpsykologer och barnpsykiatri att vända sig till. Det sitter nog mycket kompetenta människor i Sveriges domstolar idag, men är de verkligen utbildade både inom juridik och barnpsykiatri? Två stora ämnen som kräver sina egna specialister.

Även lagstiftningen behöver göras om. Det var nog alla rörande eniga om för ett år sedan då Lilla Hjärtat så tragiskt miste sitt liv, men vad har hänt? Redan innan fanns det sedan flera år tillbaka förslag på lagändringar och det fanns också riksdagspartier som drev den här frågan, men mycket lite hände. Jag får känslan att lagstiftarna driver samma linje här som i övriga samhället, nämligen att ömka om gärningspersonerna istället för att se till de utsatta. Allt handlar om föräldrarnas rättigheter, men mycket lite om barnens önskan.

I Lilla Hjärtats fall borde sunt förnuft ha sagt att hon inte skulle återföras till sina biologiska föräldrar. Hon hade vuxit upp och knutit an till andra vuxna i ett tryggt hem där hon kunde utvecklas och känna sig trygg. Föräldrarna som hade drogproblem vägrade dessutom att lämna drogtester, men inte ens det var något hinder för att anses lämpliga som föräldrar till det barn som de inte fått ha boende hos sig sedan födseln. Fast vad hjälper sunt förnuft om lagstiftningen inte räcker till? Kunde Kammarrätten ha dömt annorlunda i det här målet, eller fanns det ingen annan utväg?

Barns rättigheter kränks ofta när det gäller umgänge med föräldrar. Det handlar inte bara om familjehemsplacerade barn, utan även barn som upplevt våld i hemmet. Barn som själva blivit fysiskt och psykiskt misshandlade av en förälder och barn som sett den ena föräldern misshandla den andra. Många är rädda för att behöva träffa den våldsutövande föräldern, men tyvärr är det inte något man tar så stor hänsyn till i lagstiftningen då föräldrarnas rätt till umgänge tycks stå över barnens rätt till en trygg barndom. Ofta blir de här vårdnadstvisterna rena pajkastningen och ofta menar den våldsutövande föräldern att det är den andra som vänt barnen mot hen. I ytterst få fall jag träffat på finns det någon självinsikt och utan det så finns det heller inte så stora möjligheter till förändringar heller. Inte skulle vi väl döma en vuxen till att umgås ensamma med sin gärningsperson varannan helg eller varannan vecka? Varför är det då så lätt att tycka att ett försvarslöst barn ska ha oskyddade umgängen med sin gärningsperson då?

Det finns mycket kvar att göra för att säkra barns uppväxt och trygghet. Lagstiftarna behöver ta tag i frågan istället för att skjuta den framför sig och de behöver framför allt fundera på hur de kan leva upp till Barnkonventionen. Det räcker inte bara med att anta den som svensk lag, den måste implementeras också. Barnen är vår framtid, men då måste vi också ge dem möjligheten att växa upp i trygghet.