Jag har under åren på Brottsofferjouren mött så många kvinnor som levt med män som misshandlat dem både psykiskt, fysiskt och sexuellt. De har skador som syns och skador som man inte ser, men som är djupt rotade i själen. I det här blogginlägget, som jag valt att dela upp i två delar, berättar Carina om tiden med en våldsam man. Hon berättar också om en företeelse som tyvärr är väldigt vanlig och det är hur han, efter att ha blivit dömd för misshandel av henne också drar igång en vårdnadstvist.

Carina har berättat sin historia för mig och godkänt det som läggs ut här. Hon och övriga i texten heter också något annat i verkligheten.

Jag hade levt ensam ett tag med mina barn och kände att det var dags att träffa någon igen. Liksom så många andra skrev jag in mig på en dejtingsida på Internet och ganska så snart började svaren att trilla in. Det var något speciellt med just hans svar som fick mig att börja skriva med honom och snart efter det hade vi också vår första träff. Den var magisk. Han var magisk. Ingen hade någonsin sett på mig som han gjorde. Ingen hade rört mig på ett sådant sätt som han. Jag kände mig så utvald, så uppskattad och så älskad.

Bara ett kort tag efter den första träffen var vi ett par. Jag var kär och livet kändes underbart. Efter ett tag började jag däremot få höra från andra hur han varit mot sin före detta sambo, en kvinna som han också har barn med. Det lät så främmande så jag slog bort det och tänkte att han skulle aldrig göra något sådant, utan det är hon som är dum i huvudet.

Hans tonårsdotter från det tidigare förhållandet pratade också om hur han var mot hennes mamma, men jag tog henne inte på allvar eftersom hon var en riktigt bortskämd och jobbig unge. Även att jag har egna tonåringar sedan ett tidigare förhållande så hade jag aldrig varit med om något liknande tidigare. Hon gapade och skrek på alla om allt. Ställde krav som ofta var helt orimliga och skulle ständigt stå i centrum. Hon bodde inte hos oss, men det blev ändå en jobbig stämning de gånger hon kom. Jag tänkte att det kanske lugnar ner sig med tiden och så länge Thomas och jag hade det bra så kändes det ändå som vi skulle kunna hantera problemen med hans dotter.

Allt kändes så perfekt mellan oss att vi faktiskt började att prata om att skaffa ett gemensamt barn. Ett kärleksbarn som skulle bli kvittot på vårt nya liv och vårt underbara förhållande. Jag tog ut spiralen och blev gravid efter några månader. Vi var båda spända inför vårt lilla barn som skulle bli kvittot på vår kärlek. Vi bodde inte tillsammans då, men flyttade snart ihop när vi visste att vi skulle bli föräldrar, trots det så tillbringade vi mycket tid tillsammans. Det riktiga helvetet började när vi sedan flyttade ihop i en gemensam bostad. Han visade sig vara riktigt lat. Trots att han jobbade skift och hade tid att hjälpa till med både Emma och hushållet innan eller efter jobbet så lyfte han inte ett finger för att hjälpa till hemma. Det var mitt ansvar. Han fick utbrott för allt. Maten var äcklig, det var inte tillräckligt städat, Emma var ledsen och grät vilket ju alla bebisar gör, men hon kände förmodligen otryggheten hemma på grund av hans gap och skrik. Trots att jag ammat mina andra barn så fick jag aldrig igång amningen. Jag levde under en ständig stress och det gick inte att få till någon mjölk. Till sist orkade jag inte ens vara hemma med honom utan åkte bort de timmar han var hemma och återvände inte hem förrän han åkt till jobbet. Först då, när jag var ensam hemma kunde jag slappna av. Att man som nyförlöst mamma kan behöva vila ibland struntade han helt i och egentligen var han inte så förtjust i Emma någon gång. Hans humör styrde våra liv och han tog den här första tiden med Emma ifrån mig på ett sätt som jag inte kan förlåta. Emma var ju vårt kärleksbarn. Vi tillsammans skulle ju ta hand om henne, älska henne, få henne att känna sig trygg. Istället gjorde han varje dag till ett helvete och jag fick ägna all vaken tid till att skydda henne från hennes pappa.

Jag har fler barn sedan ett tidigare förhållande och varannan vecka hade jag även dem. De märkte naturligtvis också av stämningen hemma och även de fick fly med mig när han var hemma. Allt för att de inte skulle bli rädda. Det gick så långt att jag kände en lättnad när de åkte till sin pappa eftersom jag visste att där hade de det bra och kunde vara trygga. För trygghet var något som jag inte längre kunde ge dem med honom i hemmet. Nu i efterhand har jag också fått höra att de inte heller ville komma till mig på mina veckor just på grund av honom. Klart det känns tungt, men jag kan samtidigt förstå dem.

Vi levde inte ihop så länge, men det var den värsta tiden i mitt liv. Han ständiga utbrott gjorde livet till ett helvete, samtidigt som han också gjorde allt för att bryta ner mig psykiskt. Jag fick aldrig sova. Under den tid vi bodde ihop sov jag max två timmar per natt och ingen människa klarar sig på så lite sömn utan att det också till sist ger spår. Var det inte Emma som väckte mig så var det han. Ibland vaknade jag av att han bara stod vid min säng och stirrade på mig i mörkret. Ibland vaknade jag av att han slet av mig täcket. Jag var livrädd för vad han skulle hitta på härnäst, samtidigt som jag hade min nyfödda att ta hand om och verkligen hade behövt de få timmars sömn som jag hade kunnat få.

Han bidrog inte heller ekonomiskt eftersom han aldrig hade några pengar. Det i sig är ju konstigt eftersom han jobbade skift och borde fått ut en riktigt bra lön. Vi levde fattigt eftersom vi varannan vecka också hade mina barn, samtidigt så ringde hans dotter hela tiden och krävde pengar. Fick hon inga så gjorde hon som sin pappa och fick utbrott. Vad han gjorde med sina pengar fick jag aldrig något svar på eftersom han blev vansinnigt arg när jag tog upp det. Hela vår tillvaro präglades av att han var så labil och alla som kom hem till oss kände av det. Det psykiska våldet blev min vardag och det höll på att knäcka mig fullständigt.