Efter att äntligen ha lämnat ett våldsamt förhållande bakom mig försöker jag samla ihop spillrorna av mitt forna jag, men samtidigt så har det blivit mer och mer viktigt för mig att få upprättelse.

Jag vet att jag aldrig kan få den upprättelsen från någon domstol. Polisanmälan jag gjorde lades ner ganska så omgående, men jag vill ändå ha någon slags upprättelse från han som utsatte mig. Hela min värld kretsar kring det just nu och jag vet inte hur jag ska komma ifrån det. Varje dag kommer det upp minnesbilder av saker han sagt eller gjort och allt jag vill ha är ett erkännande från honom. Ett slags kvitto på att han förstått vad han utsatt mig för, men det kommer jag förmodligen aldrig få. Hur går man vidare då?

”Jag har aldrig slagit dig”, försvarar han sig med de gånger jag försökt prata med honom om det som hänt.

För honom är att slå när man använder knytnävarna och drar till någon över käften. Nej, om det är det som räknas så har han aldrig slagit mig. Däremot har han tagit hårda stryptag, knuffat mig, sparkat mig, gett mig örfilar, dragit mig i håret och kastat saker på mig. Utöver det har han spottat på mig, försökt kväva mig genom att tvinga in smutsiga underkläder i min mun, försökt att få mig steril genom att sätta sitt knä i min livmoder och häva all sin tyngd på det. Fast slagit mig har han enligt sig själv aldrig gjort för han använde aldrig någon knytnäve i mitt ansikte.

Han vägrar erkänna vad han gjort och de få gånger han förmodligen känt sig överbevisad så försvarar han sig med att jag minsann slagit honom också. Självförsvar finns inte i hans värld. Det behövs ju inte heller eftersom han ju aldrig slagit mig, enligt sig själv.

Det värsta är ändå inte minnena efter allt fysiskt våld. Det värsta är alla minnen av allt psykiskt han utsatt mig för. Hur han sakta, men säkert bröt ner mig tills jag var ett menlöst vrak utan någon egen vilja eller åsikt. Han kan aldrig ha älskat mig. Frågan är om han kan älska någon, om ens sig själv? Han såg mig mer som en motkämpe, en konkurrent, någon som skulle lära sig att lyda alla hans nycker. Hade jag klätt mig fin för att vi skulle umgås med vänner så kunde han stå framför dessa människor och göra ner mina kläder, min kropp och mitt utseende. Folk skruvade olustigt på sig eftersom de inte förstod vad som hände, men ingen vågade säga till honom att sluta. Skulle jag till jobbet var han arg för det. Jag gick dit för att ligga med mina kollegor enligt honom och sista åren var det alltid bråk innan jag kom iväg. Han älskade den stunden då han fick förstöra min dag, verbalt och fysiskt. Jag skulle inte tro att jag hade något viktigt jobb. Jag skulle vara tacksam för att han släppte iväg mig dit alls, sa han.

Jag skulle dessutom vara tacksam över att han inte dödade mig. Ingen skulle sakna mig och om han dödade mig skulle folk i min närhet komma att tacka honom med tiden. Fast chansen att han skulle åka fast var ju liten, enligt honom, för det skulle förmodligen ta månader innan någon ens kom på att jag var borta och då hade han ju redan hunnit städa undan alla spår.

En sista fråga bara Mia. Hur har man sex igen? Hur kan man någonsin komma över alla våldtäkter och andra övergrepp han utsatt mig för och i framtiden ha ett normalt sexliv med någon? Går det ens eller kommer de här minnena, äcklet över allt han gjort för alltid komma i vägen? Kan man ens ha ett normalt förhållande igen, även om man inte har sex? Vad har det här gjort med mig, undrar jag? Kommer jag någonsin kunna våga älska någon?

Det är så många frågor och så mycket ilska inom mig. Jag vet inte varför det blivit så viktigt för mig att han erkänner vad han gjort, men hela min tillvaro kretsar kring det just nu. Enligt honom själv så slog han mig inte, men jag vet vad han är kapabel till även om han aldrig slog mig i ansiktet med knytnävarna. Han är ett monster som förstört flera år av mitt liv och minnena kommer att hänga med mig länge än känns det som.