Långa utredningstider. Förundersökningar som läggs ner efter att ha legat orörda i år hos polisen. Förhör som aldrig genomförs. Är det rättssäkert?

Jag pratar med brottsdrabbade så gott som varje dag och en av de vanligaste frågorna bland de som gjort en polisanmälan är när förundersökningen är klar. En del har väntat i flera år och då handlar det om grova brott och ibland till och med mycket grova brott. I några fall har man inte ens förhört den utpekade, utan bara lagt ärendet på hög.

Tidsbrist, är den generella förklaringen när de här brottsoffren ringer utredaren. Det har kommit fall emellan som är grövre eller viktigare, får de höra. Många häktade nu, är en annan förklaring samtidigt som den utsatte undrar varför gärningspersonen i hens fall inte blivit häktad för de grova brott som hen utfört. Så många brottsoffer som fått det svaret och så många som gråtit över att de grova brott som de utsatts för inte är lika viktiga att utreda som andra grova brott. Det är inte underligt om man börjar ifrågasätta sig själv till sist när man blir förminskad på det här sättet hos de som är satta att utreda rättvisan.

Tidsbristen hos polisen är allt annat än rättssäkert. Människor som borde ha ställts inför rätta är istället fria att röra sig ute bland allmänheten och begå nya brott. Detta trots att polisen har kännedom om vad de pysslar med. Det är inte heller humant mot den utsatte. Rädslan de känner för den som utsatt dem för brott är många gånger stor, men den förminskas hos dem som ska skydda genom att man får höra att det kommit in grova brott som man måste jobba med först. Många känner sig också tjatiga då de ringer två, tre gånger per år för att höra hur det går med deras utredning. Andra tappar hoppet och vill inte medverka längre. Gemensamt för de flesta är ändå att de börjar tvivla på sig själva. Sunt förnuft säger att det de utsatts för ska anmälas, men när de får höra att det finns brott som måste utredas först så kommer tvivlen om att det de själva utsatts för inte var så farligt i samhällets ögon. Många börjar också ifrågasätta sig själva. Är de själva anledningen till att de utsatts för brott?

Långa handläggningstider innebär ett stort mänskligt lidande, men det gör även bemötandet man ibland får från rättsväsendets sida då man hela tiden får höra att man prioriterats bort eftersom det kommit andra fall emellan.

Jag har under åren träffat så många brottsoffer som utsatts för grova brott, men som fått vänta i år på att deras utredning till sist ska läggas ner. Under de här åren har de levt mellan hopp och förtvivlan. Kanske kommer de att få en rättvis prövning i domstol. Kanske kommer de att få upprättelse. Kanske kommer de att slippa vara rädda, om en för ett tag om personen döms till fängelse. Kanske kommer man äntligen kunna gå vidare och lämna allt bakom sig? Sen kommer tvivlen. Varför är inte det jag utsatts för lika viktigt som andra liknande fall som man läser om i tidningen? Varför vill ingen höra på min berättelse och ta tag i det jag utsatts för? Varför låter man en gärningsperson gå fri fast man vet att hen fortsätter att begå brott?

Kan vi verkligen säga att vi har ett rättssäkert samhälle när det går till på det här viset? Vill vi verkligen att gärningspersoner ska kunna fortsätta begå brott medan deras brottsoffer sakta bryts ner av samhällets nonchalans för vad de utsatts för? Om antalet utredare inte räcker till utan att man istället låter bli att utreda brott så måste de styrande göra något. För idag kan vi inte säga att alla är lika inför lagen eftersom det är alldeles för många som aldrig ens får sina mål prövade i domstol.