Politiker sitter i möten om hur man ska stävja gängkriminaliteten, man ska öka antalet poliser och man ska sätta in en rad åtgärder för att komma tillrätta med den ökade brottsligheten.

Min vardag består av människor som satt sin tillit till rättssystemet. Som gjort en polisanmälan och därmed också fått uppfattningen om att deras brott ska utredas. Vissa brott utreds, andra läggs ner. En del utan att man ens förhört vittnen eller den utpekade. Jag skulle kunna sitta hela dagen och ge exempel på brottsoffer som anmält mycket grova brott och där utredningen tagit flera år innan man valt att lägga ner den utan att ha utrett ordentligt.

Fem år tog det för ett av mina brottsoffer att kunna få sin sak prövad i domstol. Fem år av ett rent helvete och där polisen lade ner förundersökningen vid tre tillfällen, men åklagaren återupptog den. Varför den lades ner? Enligt polisen fanns det inte bevis, trots att gärningspersonen erkänt och trots att det fanns tydliga bevis på vad som hänt. Fem års ångest och oro som inte kommer vara över även om det blir en fällande dom.

Så många gånger som jag suttit och tröstat brottsoffer som fått nonchalanta svar från utredare. Svar som är onödigt dryga och helt utan grund. Jobbar man med människor så borde man väl också förstå att det finns en oro över hur det går med förundersökningen och en önskan om att så snart som möjligt kunna få saken prövad i domstol. Det ska inte ta två, tre år att få ett grovt brott till domstol. Eller nedlagt som det ofta blir i de fallen. Man ska inte heller bemötas med nonchalans när man kontaktar utredaren och få svar som:

”Vi har faktiskt viktigare brott att jobba med”. Man ska inte behöva tackla rädslan för vad gärningsperson kan hitta på den dagen det kommer fram att man gjort en anmälan. Man ska helt enkelt inte vara ensam i en rättsprocess!

Visst det finns stöd att få från bland annat brottsofferjourer, men nu pratar jag om vilket ansvar polisen har för målsäganden. Hur en del förminskar offret genom dryga kommentarer. Hur man inte får svar på sina frågor. Hur man nonchalerar rädslan hos den utsatte. Hur man efter år lägger ner utredningar utan att ha vidtagit alla utredningsåtgärder.

Jag vet att många kommer bli arga på det här inlägget och tycka att jag svartmålar hela poliskåren. Det gör jag inte! Jag påpekar hur situationen är för alldeles för många brottsoffer jag möter och hur dåligt bemötandet är mot en del utsatta. Sen finns det poliser som är helt underbara. Rätt personer på rätt plats och med rätt kunskap. Så kära politiker. När ni ändå sitter där med era åtgärdspaket så kanske ni också skulle ta er en funderare på handläggningstider och bemötandefrågor, samt hur man kan få brottsoffer att känna sig trygga under den tid som utredningen tar. Dessutom borde ni också ta er en titt alla de brott som anmäls och där man efter flera år bara utreder en liten del av allt anmälan från början handlade om. I de flesta fall jag har varit med som stöd handlar det inte om att det inte går att bevisa, utan att det tar för lång tid att utreda och då läggs det ner istället.

Ge polisen de verktyg och de resurser de behöver. Ge dem mer i lön för det är de värda, men samtidigt så måste en del också bli bättre på att bemöta drabbade och framför allt så måste det väl ligga i samhällets intresse och inte bara den brottsdrabbades att de som begått grova brott också ställs till svars för dem. Glöm inte offren i era åtgärdspaket! Dessutom så kan jag inte låta bli att undra hur många brottsdrabbade ni egentligen pratat. Förstår ni hur deras liv ser ut och under vilka omständigheter en del brottsdrabbade egentligen lever och förstår ni hur många det är som inte vågar lita på att få sin anmälan ordentligt utredd och istället håller tyst?