Hej Stefan Löfven.

Jag förstår att du inte läser min blogg. Dels är jag ju inte så känd, men så kanske ämnet i sig inte är sådant som tilltalar varken dig eller flera av dina kollegor i regeringen. Trots det så tänkte jag ändå skriva några rader till dig och till er.

 Förra någon vecka sedan var du ju med i Agenda. En intervju som inte blev din största framgång direkt. Sverige har under din regering blivit en alltmer hotfull och farlig plats, men det verkade som att du blivit lite tagen på sängen där. Att du och ni andra styrande i regeringen inte sett det här komma. Hur är det möjligt, undrar nog både jag och många andra?

Just nu pågår debatten kring gängkriminalitet för fullt, men jag skulle gärna vilja skriva några rader till dig om hur det ser ut i övrigt. Hur eftersatt brottsofferstödet och synen på den utsatte från samhällets sida ser ut. Jag har jobbat med de här frågorna i tjugo år, så jag vet eftersom det är de brottsdrabbades egna berättelser jag möter varje dag.

Till att börja med Stefan Löfven. Har du någonsin mött ett brottsoffer? Jag menar någon av alla de här människorna som anmäler brott som försvinner i högar hos polisen och som kan få vänta år på att deras anmälan ska tas upp eller läggas ner. De här människorna som i samhällets ögon drabbats av tämligen enkla brott, jämfört med dödsskjutningarna bland de kriminella, men vars värld slagits i spillror på grund av det som hänt. Du kan läsa om några av dessa människor på www.brottsofferbloggen.se. Det är flera av dem som delat sina berättelser där. Helt vanliga människor, med helt vanliga jobb, fritidssysselsättningar, vänner och allt annat som alla vanliga människor ägnar sig åt, men som samhället vänt ryggen när de utsatts för brott. Det är de brottsoffren jag undrar om du någonsin mött? För hade du det och hade de andra i regeringen det så hade ni inte heller suttit så likgiltiga inför brottsoffren som ni gör idag. Allt fokus i debatten handlar om de kriminella, men offren finns knappt med alls.

Att utföra brott ska kosta den som gör det naturligtvis, men snart måste ni också förstå att utsättas för brott också måste få kosta. Fast den kostnaden kan inte ligga på den utsatte, utan på samhället och helst i slutänden på den som utfört brottet.

Varje dag utförs till exempel mängder med bedrägerier. Jag har tidigare skrivit om den mormor som under fem års tid varit utsatt för olika typer av sitt barnbarn. Under fem års tid har hon polisanmält och under dessa år har anmälningarna lagts ner gång efter gång. Hon är långt ifrån ensam om att utsättas för bedrägerier vars anmälningar läggs ner och där offret sen får sitta och betala skulder som de själva inte försatt sig i. Det finns tusentals offer i det land som du styr, Stefan Löfven. Vad tänker du göra för att hjälpa dem?

Det finns också tusentals unga människor i vårt land som inte lever under samma förhållanden som alla andra ungdomar. De är begränsade i sitt livsutrymme, de får inte själva välja sin sexualitet, sin partner eller ens om de vill gifta sig. De bevakas för att inte smutsa ner familjens heder och de särbehandlas också ofta av samhället. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och snart även Barnkonventionen, men ändå fortsätter det. Vad tänker du göra för att hjälpa dem, Stefan Löfven?

Tjugotvå kvinnor mördades av sin man, sambo eller expartner förra året. Innan de här morden så har flertalet av kvinnorna gjort flera anmälningar om misshandel och hot. Anmälningar som lagts ner på grund av att de ofta inte vågat medverka i förundersökningen eftersom de inte fått tillräckligt med skydd. Vad tänker du göra för att förhindra det, Stefan Löfven?

Varje dag misshandlas och våldtas kvinnor. Ibland av en gärningsperson som de känner och ibland av helt okända. Jag har träffat kvinnor som våldtagit så brutalt, gång efter gång av sina partners eller ex. Deras underliv har varit helt uppslitna, med bristningar som läkt så illa att de sedan inte kunna hålla varken urin eller avföring. Skammen att visa upp skadorna inför sjukvården är stor och skammen att sen behöva berätta om dem hos polisen är inte mycket bättre, men värst är nog den skam de känner när inget händer och när förundersökningen till sist läggs ner. Ofta efter lång tid och under tiden har många hunnit få ännu fler skador som de aldrig kommer att anmäla. Varför ska de, tänker många. Det är ju ändå ingen som bryr sig och därmed lägger också många skulden och skammen på sig själva. Hur tänker du hjälpa de här kvinnorna, Stefan Löfven?

Varje dag kommer det hem människor till sina hem och upptäcker att någon varit där och gjort inbrott. Ens hem är ens borg, men efter ett inbrott så är det oftast inte så längre. Då är hemmet en plats fylld med ångest och otrygghet. Kan någon ta sig in en gång så kan de ta sig in igen och tänk om jag är hemma den gången är känslan många har. En del sörjer att ha blivit av med gamla släktklenoder. Kanske inga jättesummor i värde, men med ett affektionsvärde som ingen försäkring kan ersätta. Andra har barn som inte längre vågar sova i sina rum, som kanske börjar kissa i sängen på nätterna eller som inte längre vågar gå hem själva efter skolan. Hur hjälper ni de här brottsoffren och är ni ens medvetna om att de existerar, Stefan Löfven?

Varje dag utsätts tusentals människor i det här landet för brott, men hjälpen till dem är ofta inom den ideella sektorn. Inget fel med ideella krafter, jag jobbar själv inom den ideella sektorn, men man kan inte helt förlita sig på att det här stödet ska utföras med minimala medel och gratis arbetskraft. Skulle man ens tänka den tanken när det gäller kriminella?

Även den nonchalans som visas utsatta i form av nedlagda förundersökningar och milda domar är ytterligare ett trauma för de redan utsatt brottsoffren. När de väl orkat och vågat göra en polisanmälan så väntar en lång tid av utredning där ingen kan säga om det kommer gå vidare till åtal eller läggas ner. Åtskilliga brottsoffer som jag har hjälpt har ringt till utredaren för att höra hur deras utredning fortlöper och fått svaret att de har allvarligare fall att jobba med. Det här är frågan om våldtäkter, kvinnor som slagits sönder och samman av sina män och annan grov brottslighet. Om man får det svaret så är man rätt snabb med att skuldbelägga sig själv tyvärr. Polisen har viktigare saker att göra än att utreda våldtäkterna och misshandeln på mig så med andra ord får jag skylla mig själv för att jag blev utsatt. Så blir ofta tankegången efter sådana svar. Även domarna är ett hån mot offren många gånger. Senast i helgen stod det en stor rubrik i en kvällstidning om tre män som fått tre månaders fängelse för en gruppvåldtäkt mot en ung flicka. När offren läser sådana rubriker så är det också många som inte tycker det är värt att göra någon anmälan. Gärningspersonen får ju ändå inget straff, tänker de. Visst är fängelser och häkten fulla, men det är inte anledning nog att låta gärningspersoner gå fria. Det är ditt ansvar att hitta pengar till att lösa det. Risken är också stor att brottsoffren, eller deras anhöriga, själva börjar utdela straff då rättsväsendet allt som oftast går på en mjukare linje. Ett straff ska väl ändå vara så pass långt när det gäller en våldtäkt att man både hinner känna av det, men framför allt att man också hinner få gå i behandling för det man gjort. Det heter ju kriminalvård och då måste det ju ändå finnas tid i fängelset för att försöka få bort ett sådant beteende genom samtal och behandling? Om det sen fungerar är en annan sak, men tiden för vård av de kriminella måste ju ändå finnas om man ska ha en chans att lyckas alls.

Vad tänker du göra åt det faktum att många brottsoffer inte ens får frågan om de vill ha något stöd i samband med att de gör en anmälan? Ett stöd som är gratis för dem, men som många blir utan tack vare att de inte själva vet om det och inte heller får information om det i direkt anslutning till anmälan. I samband med att kopian på anmälan skickas ut står det däremot om olika stödorganisationer, men då har det ju hunnit gå en tid. Tid som för många är förknippad med oro och ångest.

Stefan Löfven. Intervjun du gjorde i Agenda förra söndagen blev ju inte direkt hyllad, men den gällde den grova kriminaliteten med sprängningar och dödskjutningar. Min fråga till dig är vad tänker du göra åt all annan kriminalitet i samhället? Den som drabbar tusentals människor varje dag och som sätter djupa spår hos den enskilde individen. Den som inte innebär gäng, sprängningar och vapen, utan den som sätter helt vanliga medborgaren i sådana utsatta situationer att deras liv kanske aldrig mer kommer att bli sig lika. När ska du och din regering se hur de här brottsoffren åsidosätts och vad ska ni göra för dem? Du får så gärna höra av dig så ska jag gladeligen berätta mer för dig om hur min vardag ser ut och om allt jobb som skulle behöva göras om det bara fanns pengar och resurser till det.