Ibland kan jag förundras över hur illa vi förvaltat det Sverige som våra gamla byggt upp till oss. Hur vi låtit förnuftet fara och flyga i vår iver att hjälpa en del människor. Människor som kanske inte ens vill bli hjälpta dessutom.

När våra gamla var unga så fick de jobba för att ha pengar till mat och hyra, men de insåg också att det fanns människor som av olika anledningar inte kunde försörja sig själva och därför byggdes det upp ett välfärdssystem. Det välfärdssystemet tar vi idag för givet och det finns människor som inte har den minsta tanke på att bidra till det, men gärna utnyttjar det till sin fördel.

Samma sak gällde heder. Nu pratar jag inte om den hederskultur som finns idag, utan hedern som man på den tiden hade för vara en ordentlig och ordningsam människa. Var man inte det så fick man i värsta fall stå inför domstol med allt vad det innebar. Man skämde kanske ut sin familj, men man fick ta sitt straff för det olagliga man gjort. Nu tänker jag inte flera hundra år bakåt i tiden, utan den tid då man började forma välfärdssamhället och jämställdheten i demokratin Sverige.

Mycket har blivit bra och mycket blir också bättre med tiden, men så finns det en del saker som jag undrar vad vi tänkt med när vi förvaltat det samhälle som de slet för att bygga åt oss. Rättssamhället Sverige är en av de sakerna som vi enligt mig misslyckats rätt rejält med. Redan för runt 50 år sedan började vi anamma tänket att de kriminella skulle rehabiliteras till att bli laglydiga medborgare. Inget fel med de tankarna förstås, men redan då glömde man bort att där det finns kriminella så finns det oftast offer och de fanns liksom inte med i förbättringsplanerna. Det gör de inte till så stor del nu heller.

Sen kom tänket kring att fängelse inte är bra för människor och att det kan vara direkt skadligt för hälsan att sitta inlåst. Kanske det? Fast med lite sunt förnuft så borde man även förstå att det är skadligt för hälsan, fysiskt som psykiskt, att utsättas för olika typer av brott också. Skillnaden är att den ena personen har valt att begå brott och skada någon annan, medan offren sällan har fått tycka till innan de utsätts. Har man dessutom valt att begå brott så borde man ju också kalkylerat med risken att åka dit och beroende på brottets art också funderat över att man också kan hamna i fängelse.

Samma sak gäller den tid man döms till fängelsevistelse. Varför får jag känslan av att man ofta letar efter förmildrande omständigheter för att kunna förkorta straffen. Straffrabatt och ungdomsrabatt. Vad får offren då? Kortare tid på sig att försöka läka efter det trauma de utsatts för, samtidigt som de själva måste leta reda på bästa möjliga hjälp i de fall de behöver experthjälp i form av psykologer eller psykiatri. En del offer jag pratat med under åren tycker det känns som ett hån när rättegången är över och gärningsperson fått mildast tänkbara straff utifrån gärningen de begått. Andra pratar om att ta lagen i egna händer, vilket jag ju naturligtvis avråder dem från.

Det blev mycket gnäll det här inlägget, men jag kände att jag var tvungen att få gnälla av mig lite för jag förstår inte logiken i att en del människor kan tillåtas leva i ett parallellt samhälle där de begår brott mot andra, medan de som utsätts glöms bort i mångt och mycket.