Hej Anders Thornberg

Jag skrev till din chef Stefan Löfven för ett tag sen via min blogg, men han har nog inte sett det. Tänkte att jag skulle passa på och skriva några rader till dig också härifrån eftersom du är rätt dålig på att läsa dina mail. Har skickat några under åren nämligen, men inte ens fått ett läskvitto tillbaka.

 Förstår att du är upptagen, men det finns ändå några saker som jag skulle vilja prata med dig om och det är främst hur polisen ser på det här med brottsoffer och vittnen. För det första så funderar jag på det här ni skrivit om våld i relation i handlingsplanen för 2019. Eftersom du är ansvarig så borde du ju både läst den och godkänt den tänker jag. Det står att ni ska fokusera på en nollvision mot det dödliga våldet och fokusera mer på gärningsmännen. Vidare har ni skrivit att ni ska rädda liv, öka tryggheten, låsa in gärningsmännen, minska våldet samt påverka attityder hos poliser som åker på larm eller tar emot anmälningar. Jag skrev om det här i ett annat blogginlägg, men eftersom du är en upptagen man som inte ens har tid att läsa mail så förstår jag om du inte har tid att läsa sånt som jag skriver här heller.

Det jag funderar över gällande den handlingsplanen är att hur tänkte du där egentligen? Är det inte polisens uppgift i alla lägen att skapa trygghet, rädda liv och låsa in gärningsmän och om det finns poliser med attitydproblem mot brottsoffer, ska de verkligen jobba som poliser då? Eftersom ni har skrivit in det här i er handlingsplan när det gäller våld i relation så undrar jag om det finns fler grupper som ni speciellt behöver tala om för er själva att ni ska skydda? Om det finns andra gärningsmän som ni speciellt behöver påminna er om att låsa in? Eller om det finns andra typer av brott som poliser kan ha attitydproblem mot så att de brottsoffren inte får den hjälp som de har rätt till?

Det är nämligen så Ander Thornberg att jag jobbat med brottsoffer i tjugo år nu. Jag har rätt bra erfarenhet av vad utsatta hade velat ha och vad de ibland får av rättsväsendet. Jag har också varit med och sett hur mycket förändrats sedan omorganisationen 2015 och det har inte varit till det bättre. Bra och kompetenta poliser som verkligen vill göra ett bra jobb kommenderas som nickedockor att göra den ena uppgiften efter den andra, men sällan får de möjligheten att slutföra det de gör. Andra som har ordentliga attitydproblem sätts att jobba med uppgifter som de inte alls är lämpade eller ens utbildade för. De som svarar ledsna brottsoffer som ringer dem för att höra hur det går med deras förundersökningar att de minsann har andra fall att jobba med också och inte bara deras. Det här är svar som ges till våldtagna och misshandlade kvinnor som redan är nedbrutna och skuldbelagda och det har inte bara hänt en gång, det händer alldeles för ofta.

Jag träffar också vittnen. Det finns inget som säger att man från polisens sida behöver erbjuda dem brottsofferstöd, men om ni var smarta så skulle ni göra det ändå. Sunda förnuftet säger att ett lugnt vittne minns mer och känner sig tryggare genom rättsprocessen, vilket också i förlängningen gör att de vill samarbeta med polisen. Motsatsen är att ett vittne som inte får något stöd inte alltid känner för att samarbeta och berätta om sina iakttagelser. Många är rädda i onödan och med stöd kan man hjälpa dem igenom rättsprocessen. Ganska enkel ekvation där till och med poliser medgett att om man bara hade brytt sig lite mer om vittnena så kanske en del rättegångar hade fått ett annat domslut. Det är också ganska tråkigt när polisen inte ens kan ge ett telefonnummer så de här vittnena och ibland även anhöriga kan få lite stöd. Helst när allt är kostnadsfritt.

Jag jobbar med brottsofferstöd och har under de sista åren också sett att själva brottsofferrörelsen har ett och annat att önska. Det var också jag som skrev den JK-anmälan mot Polisregion Öst och BOPS i synnerhet där de senare fick kritik. Vet du att det tog BOPS nästan ett halvår att komma tillrätta med det de fick kritik för? Är det så du vill att dina poliser ska jobba? Dessutom satt en av deras chefer och höll med om att flera av svaren de lämnat till JK inte var sanna. Så med andra ord så fick de kritik fast de förskönade sanningen rejält. Det är alltså den delen som ska jobba för brottsoffer och personsäkerhet som jag pratar om här. Du är chef för dem, men vet du vad som händer ute i landet?

Om du rotar lite i din papperskorg på datorn så kanske du hittar alla mail jag skickat till dig. Jag förmodar att det är där de hamnat eftersom du inte verkat läst dem. De mail där jag bjudit in dig till samtal om hur brottsoffer har det på riktigt. Jag vet att du ibland besöker en del riksförbund, men grejen är att där har man inte hand om några brottsoffer. De träffar inte de utsatta, utan kan bara berätta om hur föreningar ute i landet jobbar med dem utifrån de uppgifter som föreningarna själva lämnar in. Hos mig kan du få träffa de här människorna som fått vänta fem år på att förundersökningen ska bli klar. Den personen som gång på gång får sin utredning nedlagd trots bevis och erkännanden från gärningsmannen. Du kan få träffa de kvinnor som väntat mellan två och tre år på att de grova brott de anmält ska utredas och som gång efter annan får höra att polisen faktiskt har fler brott att jobba med än deras. Du kan få träffa de där vittnena som är livrädda att gå till domstolen och som fått vänta med stöd fram till kallelsen från domstolen kommit eftersom det är först då de får information om att det finns hjälp och stöd att får. Något som polisen lätt hade kunnat berätta också.

Jag har visserligen inte så stort hopp att du läser det här heller Anders Thornberg, men jag hoppas att du en dag kommer att svara på mina mail så jag kan få visa dig den verklighet som jag möter så gott som dagligen. Mig kan du nå på mia.landell@outlook.com om det är så att du skulle vilja diskutera de här frågorna vidare med någon som möter verkligheten dagligen.