Det här mailet fick jag i min inkorg under natten. En tankeställare för oss alla som kommer i kontakt med barn från andra kulturer.

 

Hej Mia

Jag har följt din blogg sedan den startade och tycker den är jätteintressant eftersom du verkligen tar upp offrens situation, men när du skrev om oskuldskontrollerna så kom allt tillbaka. Allt började i mellanstadiet. Från att ha fått vara med de andra barnen ute på gården och leka så fick jag helt plötsligt inte det, men jag förstod inte varför. Jag fick dessutom min mens tidigt. Tror att jag bara var elva år och det var nog bland det mest skamfyllda jag hade varit med om. Jag hade inte fått vara med på undervisningen i skolan där de pratade om de här sakerna. Mina föräldrar höll mig hemma den dagen och så här i efterhand förstår jag att det var min lärare som informerat dem om att hon skulle prata om sådana saker för det var fler av mina föräldrars landsmäns barn ”sjuka” den dagen.

Som liten hade jag många svenska kompisar, både killar och tjejer. Jag kommer ihåg det som att vi var ute på gården och lekte hela tiden. Vi hade så roligt och alla fick vara med. Det var ingen skillnad på vilket land våra föräldrar kom från och lekarna med de svenska barnen hjälpte oss invandrarbarn att prata bra svenska också. Mina föräldrar kunde däremot knappt någon svenska eftersom de bara umgicks med landsmän och ibland fick jag eller mina syskon tolka åt dem när det kom hem brev från myndigheter. Jag är enda flickan och dessutom yngst i min familj, men jag hade inte upplevt det som något negativt då mina bröder verkligen skämde bort mig i början. Så en dag på sommarlovet till femman fick jag helt plötsligt inte längre gå ut till de andra barnen på gården. Mamma sa att jag uppträdde som en hora och även om jag inte visste exakt vad en hora var så visste jag att det var något fult som ingen kvinna ville heta. Det sommarlovet fick jag sitta inne och titta på när mina bröder lekte med de andra barnen. En gång vågade jag smyga ut och prata med en kompis, men mamma kom på mig och slog mig så våldsamt med pappas bälte efteråt att jag aldrig mer vågade göra om det. Hon hade aldrig tidigare slagit mig, men efter att jag inte längre fick gå ut började hon slå mig med alla möjliga tillhyggen så fort hon tyckte jag sagt eller gjort något fel. Så många gånger som jag kom haltandes med blåmärken till skolan, men ingen ville se eller göra något. De måste ju ha förstått? Jag minns också hur rädd jag var för att klä om på gympan. Tänk om de andra såg ränderna på min stjärt och rygg efter pappas bälte och tänk om de också skulle förstå att jag blev slagen för att jag var en hora? Idag är jag mest arg. Arg för att skolan måste ha förstått, men valde att inget göra. Jag är också arg för att mina föräldrar tilläts leva i sin lilla bubbla med sina egna traditioner, utan några som helst krav på att delta i det svenska samhället och med möjligheten att också låta oss barn stå utanför. Hur är det ens möjligt? Jag gick i svensk skola, med svenska klasskamrater och ändå så var jag inte svensk eftersom även skolan gjorde det möjligt för mina föräldrar att utöva sin kultur på mig även där, men ingen frågade mig vad jag ville. Jag minns första gången jag kom med slöja till skolan. Återigen var det mamma som tvingat mig och jag skämdes. Jag ville verkligen inte behöva ha varken den eller de nya kläderna som mamma köpt till mig för att dölja mina mer och mer kvinnliga former. Jag kommer ihåg hur lärarna beundrade min slöja och sa att den var fin, men INGEN frågade om jag verkligen hade satt på mig den av egen fri vilja. Det var som om jag inte hade samma självklara rättigheter som alla andra tjejer i klassen när till och med de vuxna tyckte det var självklart att jag skulle dölja hela mig medan de andra tjejerna kunde ha på sig vad de ville. Jag var dessutom ensam i klassen om att gå klädd så där så det gjorde att jag kände mig ännu mer udda.

Trots allt så var skolan mitt andningshål och jag visste att om jag skulle komma någonstans i livet så var jag tvungen att ha en bra utbildning. För mig var det otänkbart att bli som mamma och stanna hemma med min man och mina barn hela dagarna. Jag ville ha en karriär, tjäna egna pengar och stå på egna ben. Det var inte så viktigt för mina föräldrar däremot. När jag kom hem i högstadiet med mina första betyg så tittade de inte på dem ens, medan de berömde mina bröder för deras prestationer fast de inte ens var i närheten av mina. Jag var tjej och det hade ingen betydelse sa de, jag skulle ändå bara gifta mig och föda barn.

Varje dag efter skolan var jag tvungen att gå direkt hem. Mamma visste exakt hur dags jag slutade och hur lång tid det tog hem och kom jag så mycket som fem minuter försent så hade jag varit ute och horat. Jag tror hon njöt av att slå mig för ibland ljög hon till och med om saker bara för att få en anledning att ta fram ett bälte slå mig. Mina bröder slog hon aldrig däremot, trots att de gjorde saker som till och med hade fått polisen att komma hem till oss flera gånger. Mina bröder ljög ihop något till mina föräldrar som de trodde på och istället blev de arga och kallade poliserna för rasister.

Skolan måste ha förstått, men de vågade förmodligen inte göra något. De måste ju ha undrat varför jag alltid var sjuk när det var skolresa eller läger? Eller så brydde de sig inte. Jag kände mig så sviken av skolan för att de aldrig hjälpte mig trots att de måste ha sett. Ibland kom mina föräldrar till skolan och klagade på att jag hade fått vara med på musikundervisningen eller något i biologin eller samhällen som de tyckte var olämpligt. Då blev jag befriad från det. Varför? Var inte min undervisning lika mycket värd som alla andras? Skulle inte mina betyg också kunna hjälpa mig till gymnasiet eller tänkte även lärarna att jag skulle giftas bort efter högstadiet och gömmas undan i något radhus med en man och massa ungar? En gång vågade jag mig på att prata med skolsköterskan om hur jag hade det hemma. Den tröga kärringen kontaktade rektorn som i sin tur kallade mina föräldrar till ett möte för att höra om det jag sagt stämde. Om jag tyckte att jag hade fått mycket stryk innan så var det inget mot den gången. Jag kunde inte gå till skolan på en vecka, men ingen från skolan kom hem för att se vart jag tog vägen utan tog bara för givet att jag hade blivit förkyld eftersom mamma sa så.

När jag gick i nian fick jag veta att vi skulle åka hem till mina föräldrars hemland under sommaren. Jag såg fram mot det eftersom jag åtminstone inte behövde sitta inlåst där på samma sätt som hemma. Dessutom var det många år sedan vi var där senast och jag saknade mina släktingar där. Det var min bror som räddade mig. Han hade hört mina föräldrar prata och förstod vad resan handlade om. Jag skulle giftas bort och jag skulle också lämnas kvar i deras hemland. De visste att gymnasiet var frivilligt och därför ansåg de att jag var klar med min skolgång. De ansåg att jag hade blivit försvenskad och om de skulle ha någon heder kvar så behövde de gifta bort mig omedelbart, berättade min bror. Eftersom jag gått i svensk skola var jag inte lika attraktiv att gifta sig med tydligen. Jag fick höra av min bror att många från mina föräldrars hemland tycker att svenska flickor är horor och eftersom jag hade gått i skolan med en massa horor så var ju risken att jag också var det. En dag sa mamma att vi skulle åka till doktorn för jag behövde ett intyg inför resan. Naturligtvis undrade jag varför inte mina bröder skulle med och varför de inte behövde några intyg, men fick inget svar. Jag kommer aldrig glömma det läkarbesöket. Det var på vårdcentralen och efter att de stängt för dagen. Ingen annan personal än läkaren och så jag, mamma och några andra kvinnliga släktingar. Allt de sa var att de var tvungna att kontrollera så jag var oskuld eftersom inga horor fick resa in i landet de kom från. Sen undersöktes jag medan kvinnorna höll fast mig så jag inte kom någonstans. Jag kommer aldrig att glömma skammen då läkaren tittade på mitt underliv, drog på sig en handske och förde in ett finger för att kontrollera min mödomshinna. Det jävla aset borde väl ha vetat redan då att det inte ens finns någon mödomshinna. Jag klarade kontrollen tydligen. Vad det nu fanns att kontrollera? Ett papper skrevs på mina föräldrars hemspråk som intygade min oskuld och själv kände jag mig våldtagen. Jag hade knappt vågat tvätta mig ordentligt där nere eftersom mamma tjatat om att bara horor tar på sig själva och nu hade en främmande människa, visserligen en läkare, stoppat in sitt finger där medan de andra höll fast mig så jag inte kunde komma undan.

För att göra en lång historia kort. Jag hade tur som hade min bror som varnade mig för vad mina föräldrar planerade och jag hade också tur som träffade på en polis och en socialsekreterare som förstod allvaret när jag äntligen fick en chans att rymma hemifrån. Jag hade också tur att hamna i ett familjehem där jag fick möjlighet att läka min själ och bygga upp min självkänsla. Idag har jag ingen kontakt med min familj. Jag kan sakna de bra stunderna och jag saknar verkligen mina bröder, men det är för farligt för mig att träffa dem. Vad jag däremot inte förstår är hur skolan kunde göra som de gjorde. Kanske trodde de att de var snälla som lät mina föräldrar påverka att jag inte fick vara med i badhuset på simundervisningen eller att jag aldrig fick vara med på läger och skolresor. De tänkte förmodligen att det var deras kultur, men funderade de någonsin på om det var vad jag ville? Inte heller den läkare som gjorde oskuldskontrollen på mig fick något straff. Det stod ord mot ord sa man och det skulle aldrig gå att bevisa. Jag hade tur, men hur många flickor i Sverige har inte samma tur som jag? Hur många tvingas leva under andra villkor än sina klasskompisar? Väl synligt för alla, men ingen vågar säga något i någon missriktad omtanke för föräldrarnas kultur. Man pratar om integration, men gäller den verkligen alla om man inte ens vågar sätta ner foten och hjälpa dem som man har mitt framför näsan i skolan varje dag?