Hej Mia

Jag läste ett blogginlägg från en kvinna som inte längre vågade lita på sig själv så pass mycket att hon kunde ge sig in ett förhållande igen. Vad jag känner igen mig vill jag börja med att säga.

En annan sak som jag känner igen mig i är ensamheten. Egentligen vet jag inte vad som är värst. Att inte våga lita på någon annan människa igen och släppa den nära. Jag saknar inte sex. För mig är det en befrielse att slippa ha sex, men jag saknar gemenskapen med någon. Trots det så vågar jag inte. Tänk om nästa man jag hittar är likadan?

Jag hatar ensamheten, men samtidigt hatar jag att erkänna det. Runt omkring mig finns det människor som frågar om inte jag ska träffa någon snart, men det är inte så enkelt. Jag är helt enkelt rädd. Jag är rädd för att det skulle visa sig vara en likadan man som den förra och jag är rädd för vad människor runt omkring mig skulle säga om det händer samma sak igen. Skulle de döma mig ännu hårdare den här gången i sådant fall?

När jag äntligen lämnade förhållandet med den man som misshandlade mig på alla tänkbara sätt så fanns det redan då människor som tvivlade på om det jag sa var sant. Inte kunde väl han som är så trevlig vara en sån där som misshandlar kvinnor? En del sa det till och med till mig, utan minsta tanke på att de då också misstrodde mig. Eller så kanske de struntade i vilket?

Andra sa att de inte ville ta ställning eller välja sida. Underförstått så innebar det att jag fick hålla mig ifrån alla tillställningar där vi annars varit bjudna som par och istället fick han gå dit ensam. Om inte det var att välja sida så förstår jag faktiskt inte vad de menade. Kanske att det blev enklast om jag höll mig borta eftersom jag var som ett nervvrak på den tiden. Jag sökte efter tröst och något att prata med, men det var få som ville lyssna.

Till sist blev jag ensam. Han fortsatte terrorisera mig på olika sätt i flera år, men jag orkade inte protestera längre. Ibland undrade jag om det inte var mitt fel allt som hänt eftersom alla var så vänliga mot honom, men till och med kunde gå omvägar för att slippa träffa på mig. Han tog ändå deras välvilja som en bekräftelse på att det han var rätt och att jag bara gnällde för att få sympatier. Det gjorde att jag till sist inte blev bjuden någonstans, ingen ville umgås med mig och jag själv litade inte längre på någon.

Var hittar man nya vänner i min ålder? Jag är så fruktansvärt ensam, men alla har redan sin lilla krets av vänner och verkar vara nöjda med det. Förmodligen lyser mitt dåliga självförtroende igenom också och det gör mig förmodligen ännu mindre rolig att vara med.

Att inte våga träffa en ny man och inte våga ha tillit till någon fysiskt är ett av problemen jag brottas med, men det största problemet är ändå ensamheten. Jag har läst om männen som kallar sig incels och kanske är jag motsvarigheten till dem. Fast ändå inte för jag hatar inte män. Jag hatar nog mest mig själv för att jag tillät mig utsättas för det jag utsattes för.