Det här mailet fick jag inatt från en kille som vill dela med sig av sin berättelse om hur det känns när man blivit utsatt för en grov misshandel. Hans berättelse är hemsk och jag tycker han är otroligt stark som vill dela med sig av den. 

Hej Mia.

Jag läste ditt blogginlägg om den där som fått en mildare dom efter att han knivskurit en person. För några år sedan var jag ute och festade med några kompisar, men jag blev alldeles för onykter och var trött så därför gick jag hem innan de andra. Det är en promenad på cirka tio minuter så jag kände ingen som helst rädsla för att gå den sträckan ensam. Hade nog inte ens tänkt tanken på att det kan vara farligt att gå ute själv på nätterna innan den här kvällen.

När jag kom upp på min gata så möter jag två killar. Det kändes på en gång att det var nåt som inte stämde med dem, men vad det var kan jag inte säga. De kom emot mig och när de var precis bakom mig fick jag en hård smäll i huvudet. Eftersom jag inte var beredd på slaget och dessutom onykter så ramlade jag handlöst i gatan med ansiktet före. Väl på backen så började de sparka på mig och de flesta sparkarna tog i ansiktet och huvudet. Jag kunde inget göra mer än att försöka skydda huvudet, men jag minns fortfarande hur jag hela tiden tänkte att det var nu jag skulle dö. Ihälsparkad på en gata. Även om det kändes som att allt pågick i timmar så gick det ändå fort. Det går inte att förklara känslan. Det som fick dem att sluta var när en kvinna öppnade fönstret och skrek att hon ringt polisen. De blev rädda och stack. Den kvinnan räddade mitt liv, det är jag säker på.

Tiden efter var jobbig. Jag opererades akut för blödningar i hjärnan. De hade också sparkat sönder min mjälte och flera tänder fattades. Värken var hemsk, men värst var nog att inte veta om jag skulle bli återställd. Om jag skulle kunna använda huvudet som innan. Jag hörde läkarna prata med mina föräldrar om att jag fått grova skallskador och att de inte kunde lova nåt inför framtiden. Först var jag nedsövd i flera dagar på grund av skallskadorna, men när jag väcktes och när minnena kom tillbaka så kom också alla jobbiga känslor. De handlade förstås mycket om hur mitt liv skulle bli, men jag var också rädd. Vad jag var rädd för kan jag inte förklara för jag var rädd för allt kändes det som. Polisen kom upp till sjukhuset och höll förhör med mig. De fick komma många gånger eftersom jag hade svårt att prata efter alla slag mot ansiktet. Först mindes jag inte så mycket, men med tiden kom jag ihåg mer och mer. Kvinnan som räddade mig hade kunnat hjälpa polisen mycket och killarna satt häktade en tid också. Till sist släpptes de eftersom det tog tid innan vi kunde ha någon rättegång eftersom det tog lång tid för mig att läka.

Rättegången var rena skämtet. När jag kom dit så hade de samlats med sina kompisar i väntsalen och när de fick se mig så strök den ena med fingret över halsen som om han skulle skära halsen av mig. Jag blev skiträdd naturligtvis. Under själva rättegången kändes det mer som om det var jag som hade gjort nåt fel då jag fick tusen frågor om hur onykter jag hade varit, om jag hade provocerat killarna, om jag umgicks i kriminella kretsar och en massa annat skit som inte ens hade med misshandeln att göra. Tyckte jag i alla fall. Domen kom sen. De fick 80 timmar samhällstjänst var, plus att de tillsammans skulle betala mig några tusen i skadestånd. De pengarna fick jag aldrig sen och jag har inte vågat kräva dem eftersom jag inte vet vad de gör med mig i sånt fall.

Det var vad samhället tyckte flera år av mitt liv var värt. All smärta och allt psykiskt helvete jag gått igenom. 80 timmar samhällstjänst. Jag vet faktiskt helt ärligt inte vilket som var värst. Misshandeln, all rehab med all smärta eller hånskrattet från samhället när de fick ett så milt straff. Fast jag känner mig så jävla sviken. Det hade åtminstone känts som nån upprättelse om de hade fått ett ordentligt straff. Klart att de visste att de kunde ha dödat mig med alla de där sparkarna. De hade kunnat döda mig med en enda av de där sparkarna om den tagit några centimeter åt fel håll. De förstörde mitt liv under flera år, men ändå så får de inget straff. Är det underligt om man tvivlar på rättssystemet då?