När jag var liten var det en gång en klasskompis som inte alls såg fram mot julen på samma sätt som vi andra. Hon var rädd för att pappa skulle bli full sa hon.

Jag förstod inte vad hon menade. Hemma hos mig förekom det visserligen alkohol också på julafton, men det var begränsat till att de vuxna drack lite glögg och tog en nubbe till sillen. Ibland kunde mamma och pappa ta en grogg på kvällen då firandet var över, men det var nog minimalt med alkohol i den.

”Först blir han glad, sen arg och slår sönder saker och sen brukar han somna”, berättade min klasskamrat.

Inte heller nu förstod jag. Varför skulle han bli arg och slå sönder saker? Hemma hos mig yttrade sig oenigheter mellan föräldrarna på ett sådant vis att de tjurade. Inget vidare sätt att lära barn hur man löser konflikter kanske, men jag hörde aldrig mina föräldrar bråka på ett sådant sätt som hon beskrev och jag var alldeles för liten för att ens kunna förstå vad hon menade.

”Ibland slår han mamma när han blir full och en gång slog han till min bror så han fick näsblod”, fortsatte min klasskompis att berätta.

Slåss får man ju inte göra. Så mycket visste till och med jag trots min unga ålder, men varför han gjorde det förstod jag inte. Det var just därför jag frågade mamma och pappa om allt det där jag hade fått höra. För mig var det så obegripligt att jag kände att jag ville ha en förklaring.

Trots att det är länge sedan nu, över 40 år faktiskt, så minns jag fortfarande svaret jag fick. Det angick varken mig eller någon annan vad som hände hemma hos dem fick jag till svar och det var inget jag skulle gå omkring och prata om till andra heller. Som tur är hade jag min kloka farmor kvar i livet och trots att jag inte fick prata om det så frågade jag ändå henne om hon förstod vad som hände hemma hos min vän och varför jag inte fick prata om det. Hon förklarade så gott hon kunde och även om jag inte helt kunde sätta mig in i det liv min vän levde så fick hon mig ändå att förstå en del. Det var första gången jag kom i kontakt med den skuld och skam som är förenat med våld i nära relation och det var också första gången jag tänkte tanken att det här kan inte vara rätt. Farmor höll med om det och att det varken var min kompis, hennes syskon eller hennes mammas fel att hennes pappa söp sig full och förstörde deras jular.

”Tyvärr kan vi inte göra något åt det bara”, sa hon med en suck och hällde upp sig en kopp kaffe.

Fyrtio år senare kan jag bara inse att vi fortfarande inte utrotat våld i relation och att vi nog aldrig helt kommer att göra det heller. Trots att vi blivit mer öppna att prata om ämnet så finns det fortfarande de som lägger skulden och skammen på offren. Snälla ni, om era barn kommer hem och ställer den fråga som jag själv ställde för så många år sedan, tysta dem inte. Det tog mig många år att förstå att min väns avslöjande förmodligen var ett rop på hjälp, men jag var för liten för att förstå. Alla barn är värda en trygg jul, men om alla barn ska få uppleva det så måste vi också se dem som, likt min vän gjorde, ropar på hjälp.