”Att pengar skulle kunna kompensera ett övergrepp är ungefär lika sannolikt som att en hammare skulle kunna bota psoriasis.”

Så skriver Johan Hakelius i en krönika som låg ute på Expressens hemsida i helgen. Han härrör till Hanif Balis insamling till de två tonårspojkarna i Solna som bland annat utsattes för tortyrliknande misshandel i somras. En insamling som inte bara genererade cirka två miljoner kronor, utan också fick igång debatten kring brottsskadeersättningar. Är de för låga? Enligt mig och många andra så är svaret på den frågan JA! Det är dessutom inte den enklaste processen för en traumatiserad människa att få ut sitt skadestånd och allt som oftast sitter jag i mitt jobb och hjälper brottsoffer med att söka brottsskadeersättning.

Hakelius menar däremot att skadestånden inte är någon upprättelse, utan delas ut eftersom det är enklare att ge pengar än att behöva offra tid, engagemang och medkänsla. Så kanske det är, men vad är det som utesluter att man kan ge allt? Både pengar, engagemang, medkänsla och tid? Dessutom tror jag inte Hakelius har pratat med så värst många brottsdrabbade och ställt frågan om ifall de hellre skulle vilja ha mindre pengar eller inga alls i skadestånd och mer medkänsla? Han skulle nog bli förvånad över svaret i sådant fall för pengarna fyller nämligen en funktion.

Hakelius har rätt i att pengar inte kan köpa tid, men det kan köpa möjligheten till tid att läka såren. Både de fysiska och framför allt de psykiska. Tid är något som brottsoffer över lag skulle behöva mer av. Ofta handlar det om att man blir sjukskriven en kort period efter brottet. Tiden det tar att läka eventuella fysiska skador och kanske några extra veckor för att kunna komma igen från det psykiska lidandet. Behöver man sedan mer tid så är det inte ovanligt att Försäkringskassan säger ifrån och därmed är det bara att bita ihop och gå till jobbet som om ingenting hänt. Bearbeta det man varit utsatt för får man då göra på fritiden efter att alla andra måsten har gått före. Livet runt om en rullar på fast hela ens inre är i kaos, men med pengar har man råd att låta sig själv ta den tid man behöver innan man är redo att återigen bli en del av världen utanför. Det är i många fall inte möjligt idag eftersom skadestånden är så löjligt låga, men om de höjdes så skulle man kunna det.

En annan sak som pengar kan ge brottsoffret är möjligheten till god vård. Att kunna söka sig till lämpliga terapeuter och få hjälp att bearbeta det inträffade. Idag ser jag allt för ofta hur samtalsterapin är ett komplement till medicinerna, men i en värld där tid och kunskap finns är det istället tvärt om. Där är medicinerna ett komplement till samtalsterapin.

Engagemang och medkänsla är också viktiga delar. Något som media skulle kunna hjälpa till med genom att ge brottsdrabbades berättelser större utrymme än gärningspersonernas. På så vis skulle allmänheten få upp ögonen för offren på ett annat sätt, istället för som nu hela tiden matas med förklaringar till varför en del människor väljer att begå brott mot andra. Alla har valet att välja om man vill vara en god medmänniska eller ett riktigt as mot andra. Att då få tid i media där man bölar ut om orättvisorna som drabbat dem och som ”tvingat” in dem i kriminalitet är rent osmakligt och väldigt förnedrande mot deras offer.

Hakelius har rätt i att skadestånden inte kan köpa någon fri från skuld, men det kan underlätta tillvaron betydligt för den utsatte. Pengar är inte lösningen på allt, men det finns sådant man kan köpa för att återhämta sig och som ibland är rent livsviktigt. Hakelius hade visserligen en poäng, men allt är inte svart eller vitt, det finns en hel del grå nyanser också.