Man går fri från våldtäktsförsök efter att två nämndemän friar honom i tingsrätten. Anledningen – kvinnan verkade spänd och tittade inte gärningsmannen i ögonen.

 När jag först såg rubriken i Aftonbladet trodde jag det var en dåligt satt rubrik. För inte kunde det väl vara sant att man går ifrån det som läggs fram i rätten och friar för att brottsoffret skrattar, gråter och inte tittar våldtäktsmannen i ögonen? Tyvärr så var det sant och tyvärr så kommer de här två nämndemännen inte att avsättas utan kan även i fortsättningen få döma utifrån sina egna fördomar. För tydligen har de en klar och tydlig uppfattning om hur ett brottsoffer ska vara och känna för att vara trovärdigt.

Kvinnan hade enligt de två nämndemännen skrattat, gråtit, varit spänd och inte tittat gärningspersonen i ögonen under rättegången. Något som de ansåg talade mot henne. Frågan är bara hur det ”perfekta” brottsoffret ska vara för att de ska tycka att någon är trovärdig. Oavsett vilket brott man utsatts för så är det många gånger en enorm ansträngning att sitta mittemot gärningspersonen och berätta sin berättelse. Att sitta mittemot någon som utsatt en för ett våldtäktsförsök är förmodligen än mer påfrestande med tanke på brottets art. Ska man dessutom tvingas till att titta personen som försökt att våldta en i ögonen för att verka trovärdig så är det något som är mycket skevt.

Nämndemännen har ingen juridisk utbildning, utan är politiskt aktiva i kommunen. De ska representera samhället och deras röst väger lika tungt som den juridiskt utbildade ordföranden i rätten. Bra eller dåligt? Svårt att säga, men i det här fallet blev det ändå väldigt fel. Helst med tanke på att rättens ordförande och den tredje nämndemannen ansåg att kvinnan lämnat en klar, detaljerad och sammanhängande berättelse utan motsägelser. Något som förmodligen hade lett till en fällande dom om de två nämndemännen inte låtit sig styras av sina fördomar om hur ett brottsoffer ska uppföra sig för att vara trovärdig.

Läste på nätet att de två nämndemännen inte är födda i Sverige och där ställde man sig frågan om domen kunde ha att göra med kulturella skillnader. Jag vet inte om det stämmer, men om så är fallet så är det ändå ingen ursäkt.

För något år sedan hade vi ett annat uppmärksammat mål då gärningsmannen gick fri från misshandel på grund av att han kom från en bra familj och att kvinnan inte var trovärdig då hon gått till polisen istället för att berättat för sin familj så de kunnat ordna upp saken. Skulle då den här friande domen för våldtäktsförsök vara ytterligare en kulturell krock i det svenska rättssystemet? Om så är fallet så måste rättsväsendet hitta något sätt att försäkra sig om att det inte får eller kan förekomma. Lagen får aldrig komma i andra hand och de dömandes värderingar i första. Lagen är till för att skydda oss medborgare. Den ska vara ett riktmärke för vad som är rätt och vad som är fel. Nämndemännens personliga uppfattning är inte lagen. Jag hoppas verkligen att domen överklagas och att kvinnan kan få upprättelse i Hovrätten och jag hoppas också att hon fått höra att det finns inget rätt eller fel sätt att vara, utan det är fullständigt förståeligt att man gråter, kanske skrattar till, är spänd och inte vill titta gärningsmannen i ögonen under rättegången.