Berörda ministrar pratade förra veckan om våld mot kvinnor och hur det ska stävjas. Den här veckan har det däremot varit knäpptyst och risken finns att det fortsätter vara så.

Man har haft så många år på sig att stävja våldet i nära relation, men samtidigt har man nått så lite framgång. Vad beror det på? Kan en del av den misslyckade framgången ligga i att man kanske inte tagit det här våldet riktigt på allvar? Jag tänker att inom trafiken, för att ta ett exempel, så vill man ha en nollvision av dödsolyckor. Man sätter då in olika insatser för att bland annat förhindra att människor kör påverkade, man har hastighetskontroller och man reglerar hastigheterna efter hur bra vägbanorna med omgivningar är. Man jobbar aktivt för att förhindra olyckorna och för att nå målet om en nollvision.

Ett annat område är gängkriminaliteten. Enligt statsministern ska både den och våldet mot kvinnor vara lika högt prioriterade, men är de verkligen det?

När polisen jobbar med gängkriminalitet så får de oftast resurser. Det är inte en enda handläggare med femtio andra ärenden som sitter och utreder, utan ofta är det ett team som jobbar tillsammans. När det handlar om våld i nära relation så är det däremot tvärtom. En polis har hand om en stor mängd utredningar som alla ska utredas medan fler ärenden strömmar in. Det gör att högen med outredda ärenden växer sig större och större för att till sist rensas ur genom att flertalet utredningar läggs ner utan att man egentligen haft möjlighet att lägga varken tid eller utredningsresurser på det.

Jag läste någonstans att mellan 10 – 20 % av alla anmälda fall leder till åtal. Med andra ord så är det ytterst svårt att få sin anmälan prövad i domstol och hur många gärningsmän går då fria på våra gator? Lägger man sen till att för några år sedan så uppskattade man att ca 80 % av de utsatta aldrig ens anmäler så har vi ett stort problem med våld i relation. Ett folkhälsoproblem, enligt WHO.

Allt börjar redan vid anmälan egentligen. Ibland har det blivit bråk så man kallat polis till platsen, ibland är det brottsoffret som kommer till polisen och gör anmälan. Det kan se lite olika ut beroende på omständigheterna. Oavsett så ska man då först berätta om det inträffade för den första polisen man träffar. Ibland också ganska så ingående, vilket är väldigt jobbigt eftersom det ofta drar upp en hel rad känslor och att hela situationen i sig är jobbig när man väl kommer så långt att man gör en anmälan. Sen går det en tid och man blir kallad till förhör, ibland kan det dessutom gå väldigt lång tid och då ska man återigen berätta samma sak, men lite mer ingående. Fram till hit brukar de flesta brottsoffer ändå ha gott hopp om att deras anmälan ska leda någonstans och trots att det är jobbigt med förhören så förstår de att de är nödvändiga. Sen brukar det i de allra flesta fall bli tyst. Brottsoffret går och oroar sig för vad som ska hända när gärningspersonen får veta att hen är anmäld och tas in på förhör. Den väntan brukar innebära en hel del ångest för den utsatte och ibland kan det ta månader innan hen förhörs.

När det sedan kommer till utredningarna så finns det också ett och annat att önska. För det första förkorta handläggningstiderna förstås, men även att utredarna ska kunna få jobba ifred med ärendena och därmed också kunna utreda dem på bästa möjliga sätt. Fler utredare med andra ord. Jag har träffat så många kvinnor som fått vänta i ett år, ibland i flera år, på att deras ärende ska utredas för att till sist få ett brev hem i brevlådan där det står att ärendet är nedlagt. En del blir ledsna och känner sig misstrodda, en del blir arga och en del känner att de inte orkar bråka mer utan accepterar beslutet. Ibland har man inte hört vittnen, utan lägger ner innan.

Jag har full förståelse för att polisens resurser inte räcker till. Jag har också full förståelse för att kompetensen för att utreda dessa fall inte heller räcker till i vissa fall, men vad jag inte har förståelse för är att man inget gör åt saken. Det satsas på nollvision inom trafiken. Gängkriminaliteten och kvinnofridsbrotten är av samma allvarliga art och även när det gäller våldet mot kvinnor så ska man satsa på en nollvision. Tyvärr är verkligheten mer komplicerad än så. Det räcker inte med ord, det krävs handling och det snart för medan våra styrande ministrar sitter och lovar runt och håller tunt så kommer ännu fler kvinnor och barn tvingas fly sina hem och ännu fler kvinnor kommer tyvärr att bli dödade.