Dagligen skrivs det om olika brott som begåtts och dagligen pratar jag också med människor som utsatts för olika brott. En del riktigt grova, andra lite mindre grova men samtliga har ändå haft någon påverkan på de som utsatts.

Sverige har för många år sedan skrivit under FN:s konvention för mänskliga rättigheter och därmed också förbundit sig till att följa det som står i konventionen. Fast hur är det med det egentligen? Två av artiklarna lyder så här:

Staten ska skydda sina invånare och se till att de får de rättigheter som de har rätt till.

Regeringen har huvudansvaret att det följs, men även kommunerna, regionerna och olika myndigheter har ett ansvar.

Kan regeringen verkligen skydda sina medborgare? Har de verkligen gjort allt för att vi medborgare ska kunna känna oss trygga? Nej, det har de inte. Inte enligt mig i alla fall. I mina ögon har regeringen som sitter nu och regeringar sedan många år tillbaka misslyckats rätt grovt med att skydda sin invånare. Fokus har mest legat på kriminellas rättigheter, straffrabatter, ungdomsrabatter och en massa andra förmildrande omständigheter som kan lindra straff, eller ibland helt ta bort dem också. Det har i sin tur medfört att den laglydige medborgaren fått sitta i kläm. Helst då de utsatts för brott eftersom fokus återigen ligger på den kriminelle och dennes rättigheter, mer än på offret och dennes rätt till vettigt stöd i bearbetningsprocessen. Den politik som förts under så många år, där offret helt glömts bort och där den kriminelles rättigheter fått stå i fokus har förstört mycket av den trygghet som regeringen är ålagda att enligt FN:s konvention för mänskliga rättigheter se till att vi invånare faktiskt ska ha.

Även om regeringen har huvudansvaret för att alla invånare ska kunna känna sig trygga så har även regionerna, kommunerna och olika myndigheter också ett ansvar enligt konventionen. Även här finns det stora brister. Brottsförebyggande rådet gör varje år en Nationell Trygghetsundersökning där ca 74 000 invånare i åldrarna 16 – 84 år får svara på frågor angående trygghet, brottsutsatthet och förtroende för rättsväsendet. Ungefär hälften, 49 %, av de tillfrågade har stort förtroende för rättsväsendet, varav 54 % har stort förtroende för polisen.  Sorgliga siffror tycker jag när endast hälften av de tillfrågade har stort förtroende för de myndigheter som ska upprätthålla lag, ordning och rättvisa i landet.

Sverige har alltid varit måna om att vi ska rehabilitera kriminella så de kan leva laglydiga liv efter avtjänat straff. Det har säkert varit framgångsrikt i vissa fall, men frågan är om samma metoder fungerar idag? Samhället har förändrats, men har lagen förändrats i samma takt? Allt fler hyllar bland annat Danmark för hur de följt med i utvecklingen och satt stopp för kriminellas framfart genom att ge polis och åklagare fler användbara verktyg och ändra i sina lagar så de fungerar utifrån dagens förutsättningar. Här i Sverige verkar däremot de styrande fortfarande vara helt ovetande om ändrat samhällsklimat och ännu längre ifrån lösningar som skulle kunna innebära ökad trygghet för invånarna.

FN:s konvention för mänskliga rättigheter är förvisso en mycket viktig konvention, men tyvärr verkar det som att vår regering tror att de har rätt att plocka ut vissa bitar ur den och följa de artiklar som passar dem. Svenska folket har rätt till att vara trygga, oavsett om de här hemma eller vistas ute bland andra och det är den svenska regeringens skyldighet att skapa de bästa förutsättningarna för att vi ska kunna känna den tryggheten också.