Få saker gör mig så arg, ledsen och förbannad som när man får höra eller läsa om djur som misshandlas eller dödas. Jag träffar på den här typen av ärenden i mitt jobb ibland också och då är den ledsna djurägaren som jag har kontakten med. Tyvärr är straffen låga eller obefintliga och de får sällan uppleva känslan av att deras djur fått upprättelse i form av att gärningspersonen fått ett straff.

Två gånger den här veckan har man kunnat läsa om misshandlade djur i kvällstidningarna. Den första var en häst som blivit så svårt knivskuren att man tvingades avliva den. Vem kommer ens på tanken att ta sig in i ett stall och sätta kniven i en häst upprepade gånger. Det är ju dessutom en planerad gärning eftersom det krävs att man tar med sig en kniv, tar sig till stallet, smyger sig in där för att utföra gärningen. Högst medveten och så fruktansvärt sjukt!

Den andra djurmisshandeln gick att läsa om idag. Det var en man som slagit ihjäl en katt med en sten och sedan kastat den i vattnet. Folk hade sett vad han gjorde och jagade ner honom i samma vatten där han fick stå kvar tills polisen plockade upp honom stelfrusen. Katten hittades också. Död. Han kommer att anmälas för skadegörelse eftersom katten räknas som någons egendom. Frågan är vad de som jagade ner honom i vattnet kommer att anmälas för?

Jag har läst i kommentarsfält på sociala medier hur en del jämställer de här händelserna med slakt och jag kan inte riktigt hålla med där. Ur ett djurhållningsperspektiv så hoppas jag att det inte är några slaktdjur som knivskärs på det grymma sätt som hästen i Burlöv eller att man slår ihjäl dem med stenar. Det här är utdragna, grymma sätt att döda som är förenat med mycket smärta och rädsla hos djuret. Det finns också en ägare bakom de här djuren som ska komma över både sorgen och saknaden efter sitt älskade djur, men också behöva tampas med sättet de dog på. Känslan av att man inte kunnat skydda dem och vetskapen om att de med all säkerhet både led och var rädda innan de fick somna in för gott.

Jag har själv djur och de är självklara familjemedlemmar hos oss. Ibland kanske de har lite väl många privilegier, men det är för att de är älskade och den man älskar skämmer man ju gärna bort. För sjutton år sedan läste jag en annons i dagstidningen om en liten röd kattunge som behövde ett hem. Vi ville ha en katt till så vi åkte dit och tittade på honom. Han var det mest bedårande man kunde tänka sig. Mager så han var kobent, vindögd och så kärvänlig. Han fick följa med hem, döptes till Olle och var en självklar familjemedlem. Olle tyckte om familjemiddagar och när vi samlades runt stora matbordet så var det självklart att också Olle skulle ha en stol och sitta med vid bordet. Han ville inte ha något att äta, utan bara få vara en del av gemenskapen. För några veckor sedan orkade inte hans kropp längre och han somnade in. Idag har han istället hedersplatsen med sin urna och ett fotografi på en hylla vid det matbord han älskade att sitta med vid. För oss i familjen är det så mycket sorg, så många tårar och så mycket saknad. Hur den familj som äger katten som slogs ihjäl inatt mår nu kan jag bara fundera över, men att gärningsmannen fick tillbringa några minuter i kallt vatten efter vad han gjort var lindrigt i jämförelse mot vad han gjorde mot någons familjemedlem och den sorg han utsatte kattens ägare för, men framför allt för den smärta och rädsla han orsakade katten.

Att ge sig på ett djur är så fruktansvärt lågt och jag har så svårt att förstå varför man ens gör det. Ett djur har inga som helst möjligheter att försvara sig, utan det blir en ren avrättning, tortyr och maktdemonstration. Att göra en sån sak är också en studie i ren empatilöshet och om man är så pass empatilös att man kan sätta kniven i en häst upprepade gånger eller slå ihjäl en katt med en sten så är det ju frågan om hur man fungerar i övrigt. Jag har svårt att tro att man kan vara helt empatilös mot djur, men fungera normalt för övrigt nämligen. Är det ens lämpligt att sådana här människor vistas ute bland andra och vem blir deras nästa offer? Ett skyddslöst barn, en värnlös gammal människa eller någon annan som inte har möjligheten att försvara sig mot deras ondska?