Uppdrag granskning berättar om Hassan som varit kriminell sedan han var nio år. Idag är han nitton och avtjänar ett fängelsestraff på 2,5 år, men sedan 2015 har han varit misstänkt för 221 brott.

Hur är det ens möjligt kan man undra, men samtidigt är det inte heller så konstigt att unga kriminella kan fortsätta begå brott då lagstiftningen erbjuder dem både mängdrabatt och straffrabatt. Det är dessutom lagstadgat upp till 21 års ålder. Menar jag att man ska låsa in ungdomarna på vatten och bröd för resten av livet? Nej det gör jag inte, men när man inom rättsväsendet tillämpar mängdrabatt och straffrabatt så glömmer man också bort den eller de som brottet drabbat och vad jag hävdar är att det tillämpas helt utan brottsofferperspektiv. Att någon döms till ett mycket lindrigt straff för ett grovt brott känns för många brottsoffer som ett hånskratt. Vi har t ex killen som skrev inlägget i den här bloggen för någon vecka sen om hur sviken han kände sig då han själv fick allvarliga skador efter en grov misshandel, medan gärningspersonerna dömdes till 80 timmars samhällstjänst. Så som killen beskrev det så verkade de inte tycka att det var så allvarligt att komma till en rättegång ens, utan hade med sig sina vänner och gjorde hotfulla tecken i väntsalen innan de började. För de här killarna hade varken rättegången eller tanken på ett eventuellt straff någon avskräckande effekt. Lika lite som det har för en person som Hassan. De vet att de kommer få lindriga straff för lagen ser ut så och om de på något vis har dåligt samvete för det de utsatt andra människor för så döljer många av det väl.

En annan aspekt av den här mängdrabatten är skadeståndet. Det är sällan den frågan lyfts i samband med debatten om mängd- och straffrabatt, men det får en stor betydelse för den utsatte som inte få sin sak prövad i domstol. Möjligheten att få ett skadestånd utan en dom där det finns en utpekad gärningsperson är mycket, mycket liten. Ibland har man som brottsoffer bra försäkringsskydd, men samtidigt så är det viktigt för många att det är just den som utfört brotten som får betala skadeståndet. Man kan välja att stämma personen på beloppet man vill ha, men möjligheten att få skadestånd utan en dom är mycket små så därför är det nog ytterst få som provar det. Återigen har lagstiftningen bortsett från brottsofferperspektivet.

Nu tror jag inte att alla ungdomar som begår brott kommer att fortsätta i en kriminell bana. Många faller för stundens ingivelse och efter det stannar det eftersom det egna samvetet och insatser från samhället, samt det egna nära nätverket gör att de aldrig mer kommer att begå ett brott. Sen har vi de som kommer att fortsätta den kriminella banan och där varken insatser eller straffen de får biter. Oavsett vilket så anser jag att det är fel när lagstiftningen bortser från brottsoffrens lidande och deras möjlighet till upprättelse och skadestånd. Som lagstiftningen ser ut nu med både straff- och mängdrabatt så blir offren lidande i mångt och mycket, men den delen kommer sällan fram i debatten.