Jag läste en ledare i Folkbladet den 2 januari 2020, skriven av Widar Andersson. En mycket tänkvärd sådan faktiskt med rubriken SD-frossa leder politiken i fel riktning.

När politiska makthavare försöker förneka/bortförklara/relativisera allvarliga samhällsproblem så kan de negativa konsekvenserna bli allvarliga och långvariga. Statsråd och statsrådsnära experter och myndighetspersoner som till exempel ägnar sig åt att försöka bagatellisera skjutvapenvåldet i Sverige har med stor säkerhet bidragit mycket starkt till de stora förlusterna av medborgerligt förtroende som drabbat politikens partier och ledare de senaste åren. 

Så här skriver Widar Andersson i sin ledare och jag kan inte annat än att hålla med. Fast jag drar det lite längre än så och menar att man bagatelliserar flera olika sorters våldsbrott i samhället, samtidigt som man gömmer sig bakom statistik. Vad nu den statistiken är värd kan man ju undra efter rapporten om att BRÅ förskönar sina siffror efter regeringens önskemål. De styrande måste börja ta folkets oro på allvar och framför allt så måste de också se de som blir utsatta. Hur behandlas de inom rättsväsendet, vilket stöd får de från samhället? Vad gör man idag och vad kan göras bättre?

Widar tar bland annat upp att antalet dödade och skadade från skjutvåld ökat med, i vissa grupper 200 %, mellan 2014 och 2018. Alarmerande siffror som borde få våra politiker att göra sitt yttersta för att lugna svenska folket att de har en lösning på gång. Istället hänvisar man till att det fanns år under 90-talet som det faktiskt begicks fler mord. Det gjorde det kanske också, men lugnar det oss idag? Att man i de fall man använde kniv vid fyllebråk och våld i nära relation oftare begick mord under några år har väldigt lite med att man idag inte drar sig för att skjuta människor på allmänna platser där oskyldiga riskerar att skadas. Eller att man utför den ena sprängningen efter den andra. Sprängningar som i vissa fall har fått stora konsekvenser för människor som aldrig någonsin varit indragna i vare sig gäng eller kriminella handlingar. På vilket sätt ska då statistiken om att det begicks fler knivmord under några år på 90-talet kunna jämföras med skjutningar och sprängningar idag? Att börja jämföra med siffror som rör helt andra typer av våld och som inte på något vis riskerade så många oskyldigas liv. På vilket sätt tänker de styrande att det ska lugna allmänheten idag? Det är inget annat än ett sätt att gömma undan problemet och slippa att ta tag i verkligheten.

Anledningen till rubriken på Widar Anderssons ledare är en annan statistik som han presenterar och som verkligen är ett stort tabu att ta upp för många, nämligen etnicitet på gärningsperson. Den som försöker ta upp det offentligt får ofta epitetet rasist, nazist, islamafob eller just Sverigedemokrat. Tyvärr får det här också en baksida när man inte kan tala öppet om saker och ting. Den statistik som Widar Andersson skriver in i sin ledare är följande;

76 % av de misstänkta gärningsmännen är utrikesfödda eller inrikesfödda med minst en utrikesfödd förälder och av de misstänkta utrikesfödda gärningsmännen har 89 % invandrat till Sverige före 2010. 

Det här är fakta som man helst inte ska prata om, men som om man inte pratar om det får ännu större konsekvenser. För det första så ska man komma ihåg att det är inte 76 % av alla utrikesfödda som är gärningsmän. Det 76 % av de som begår brott som har utländsk härkomst. De allra flesta av oss andra invånare är ju tämligen laglydiga så det här gäller alltså bara de som inte kan hålla sig inom lagens ramar. Då det är tabu att tala öppet om det så får det konsekvenser som att man drar alla utrikesfödda över en kam, vilket i sin tur föder ännu mer segregation och försvårar för utrikesfödda att komma in i svenska samhället. Idag verkar en del människor också ha glömt bort att även svenskar kan vara kriminella så när det står om något grovt brott så tas det nästan för givet att det inte är en svensk som begått det. Framför allt då man läser kommentarer till olika artiklar som publicerats på sociala medier. Ska vi ha ett integrerat samhälle där alla kan känna sig som en del av landet så måste politikerna också våga röra vid de känsliga ämnena. Vill de inte se de här siffrorna så kommer de inte heller att kunna göra något åt det. Att som hittills skylla på ett visst parti när någon har ifrågasatt liknande statistik eller bristen på handling hos de styrande har ju visat sig fungerat dåligt.

Jag håller med Widar Andersson där han i rubriken skriver att SD-frossan leder politiken i fel riktning. Det här handlar inte om rasism eller annan främlingsfientlighet, det här handlar om tilltro till de styrande att våga ta tag i problem och göra samhället säkert för oss alla. Oavsett hudfärg och etnicitet. Det handlar om att sluta dalta med brottslingar, ge rättsväsendet verktyg att sköta sitt jobb och framför allt ta hand om alla utsatta. Det handlar om att göra sitt bästa för de människor som faktiskt valt er till de positioner ni har och se till att alla kan känna sig trygga.

 

Widar Andersson har i sin ledare nämnt en del statistik som han hämtat från https://www.dn.se/nyheter/sverige/fakta-i-fragan-blir-det-vanligare-med-skjutningar/ och jag använder mig således av densamma då jag kommenterar Widars Andersson skrift.

 Widar Anderssons ledare finns att läsa i sin helhet på: https://folkbladet.se/opinion/sd-frossa-leder-politiken-i-fel-riktning-om6446327.aspx