Jag följer din blogg och tycker det mesta du skriver är rätt bra. Jag vill dela med mig av en grej om det är ok?

Pandemin är fruktansvärd, men för mig har det blivit en räddning. Så får man förmodligen inte säga när människor både lider och dör, men det är faktiskt så. Jag går sista året i gymnasiet. Jag har inte haft en riktig kompis sedan jag slutade lågstadiet. Efter det har skolan bara varit en plåga. Mina föräldrar har försökt hjälpa mig så gott de kan, men de kan inte skaffa vänner åt mig eller hjälpa mig bli accepterad av andra i min ålder. Det har funnits lärare som också försökt hjälpa mig, men vad kan de göra? De kan inte heller tvinga folk att bli kompis med mig.

Jag är inte mobbad så där som man tänker att man ska vara när man är mobbad. Jag blir inte slagen eller så. Det är ingen som hänger ut mig på sociala medier heller. Snackar skit om mig gör väl en del förmodligen, men inget jag får höra eftersom jag inte har någon som skvallrar till mig. Mitt problem är att jag bara inte finns. Ingen hälsar på mig, ingen pratar med mig, ingen vill jobba med mig i skolan, ingen vill umgås med mig på fritiden. Värst var det när jag var yngre och hörde de andra prata om födelsedagskalas de blivit bjudna till eller saker de gjort tillsammans under loven. Hur de hade lekt hemma hos varandra eller åkt till badhuset tillsammans i stora gäng. Jag fick aldrig komma med och det gjorde så ont.

Skolministern säger att man inte kan stänga skolorna på grund av att det kan leda till psykisk ohälsa för eleverna. Hon kanske behöver fundera på hur de öppna skolorna också kan leda till psykisk ohälsa tycker jag. Hela mellanstadiet, högstadiet och nu gymnasiet har jag varit en icke synlig person för de flesta. Nio långa år där ingen, absolut ingen, velat vara med mig men där ingen heller varit dum mot mig fysiskt. Hur kommer man tillrätta med det problemet när det inte finns något att ta på?

En rektor i högstadiet la över allt ansvar på mig. Hon menade på att jag kanske borde fundera lite på vad jag sänder ut för signaler till andra eftersom de inte vill vara med mig. Inte ens kuratorn som var med på mötet sa emot henne, men ingen av dem kunde förklara hur jag skulle kunna veta vad jag behövde ändra på. Efter det mötet blev allt värre för mig. Inombords förstod jag ju att allt var mitt fel. Att det är jag som person som är anledningen till att ingen vill vara med mig, men vad det är för fel på min personlighet kan ingen svara på.

Jag trodde gymnasiet skulle bli en vändpunkt. Att jag skulle komma bort från alla och få en nystart. Eftersom skolan är allt jag har att ägna mig åt på fritiden så har jag haft bra betyg och det gjorde att jag hamnade i en klass där ingen från min klass på högstadiet gick. Jag kände hopp, men förstod snart att det skulle bli likadant de sista tre åren också. Förmodligen hade rektorn rätt att det är jag som är felet, men jag önskar så mycket att jag kunde få veta vad som är fel så jag slipper vara så ensam och osynlig.

När pandemin kom så blev det ju hårda restriktioner om att man inte fick gå till skolan med förkylningssymptom. Jag har aldrig skolkat tidigare, men det här blev min livlina. Jag har haft alla möjliga symptom bara för att slippa skolan och kunna läsa hemifrån så mycket som möjligt. När skolan stängt ner i perioder har varit den bästa tiden under hela min skolgång eftersom jag sluppit att bli påmind om hur obetydlig jag är.

Till skolministern vill jag bara säga att det finns nog de som mår dåligt av att vara hemma, men det finns också en massa barn och ungdomar som mår dåligt av att vara i skolan. Den psykiska ohälsan hon pratar om under pandemin har ju lösts genom att man helt enkelt öppnat skolorna och släppt smittan fri. Det är omöjligt att hålla avstånd i en skola, till och med för mig som mest går ensam. Frågan är bara hur man ska komma till rätta med den psykiska ohälsa som eleverna upplever i skolan? Det är inget nytt, men fortfarande förekommer det dagligen på ett eller annat sätt i de allra flesta skolor i hela landet. Jag önskar ingen att bli sjuk i covid, men för mig har den här pandemin blivit räddningen. Jag hade inte orkat leva till min studentdag annars.