Att få äga sina minnen. Att få ha rätten till att minnas dem utan att någon berättar hur det var. Någon som aldrig var med, men som ändå tror sig att sitta på den sanning som bara offret själv kan ha.

Det är något som många brottsoffer jag pratar med tar upp. Att de känner sig misstrodda av andra då de berättar om de händelser som drabbat dem. I värsta fall finns det till och med de som tar sig rätten att både tvivla på sanningen och dessutom tillrättalägga berättelsen så den bättre passar in i lyssnarens egen uppfattning om hur saker och ting är.

Jag har själv varit med om det och jag vet hur ont det gör. Man öppnar upp sig och berättar lite grann av allt man varit med om, men istället för värme och förståelse så möts man av tvivel och hån. Det gör så fruktansvärt ont och vissa stunder börjar man till sist att tvivla på sig själv. Kanske var det jag som var larvig? Kanske överreagerade jag? Kanske har jag bara mig själv att skylla? Kanske var allt mitt eget fel att jag blev utsatt för det som hände?

Ibland kan det ta många år att hitta orken och självkänslan att ta tillbaka rätten till sina minnen. Att inse att man inte behöver de här tvivlarnas godkännande. Det man behöver är att bearbeta det man varit med om, inte förtränga det som en del säger aldrig har hänt.

Minnen av dödsskräcken man känner när händerna kring ens hals sluter allt hårdare och man kämpar för att få luft är inget man hittar på. Inte heller skräcken sekunderna innan man hör geväret som riktats mot ens huvud klicka och man förstår att man fick överleva den här gången också. Känslan av maktlöshet när ens underliv slits isär efter ytterligare en våldtäkt. När man är så sårig efter alla övergrepp att man slutar dricka vatten för att slippa gå på toaletten så ofta. Vanmakten när någon annan har hela ens liv i ens händer, men i efterhand, när man äntligen tagit sig loss från honom så är det ingen som tror på dig. Eller ännu värre, tycker att du bara har dig själv att skylla och dessutom har åsikter om att man är en dålig förälder som låter sig utsättas för något liknande.

Inget brottsoffer är den andra lik. Vi har alla våra egna livserfarenheter och personligheter. Våra sociala nätverk kan se olika ut, liksom vår självkänsla och ork att göra de förändringar som ibland behövs i våra liv. Att förlåta är det viktigaste säger vissa, men för egen del håller jag inte riktigt med om det. Jag tror mer på att hitta sätt att bearbeta och kunna leva med sin historia, sen om jag förlåter den som utsatt mig eller inte är en helt annan sak. Huvudsaken är att jag är tillfreds med mig själv och att jag känner att jag har makten över min historia, oavsett vad alla tvivlare säger sig veta fast de aldrig varit med.

Till alla er brottsoffer därute. Tvivla aldrig på er själva. Era minnen är er berättelse och ingen ska någonsin ta dem ifrån er, förminska eller förlöjliga er. Ni och ingen annan har rätten till er egen historia. För det är endast ni som med säkerhet vet hur den var.

Till alla er som tycker att ni har rätt att tvivla på en annan människas berättelse. Som tar er rätten att ifrågasätta och skuldbelägga en redan utsatt person. Ni som letar efter kryphål där offrets berättelse inte stämmer eller där ni anser att hen faktiskt har sig själv att skylla. Vad håller ni på med? Har ni inget viktigare att lägga er energi på än att förstöra och förminska en redan utsatt människa?