I våras dödades fem kvinnor inom loppet av tre veckor av närstående män. Några veckor senare kom regeringen med ett 40 punkter långt åtgärdspaket för att göra tillvaron säkrare för kvinnor som utsätts för våld av närstående. Hur gick det sen?

Åtgärdspaketet omfattar åtgärder för att förebygga att våld utövas, stöd till de som utsätts och skärpt lagstiftning. Tre viktiga punkter om vi ska kunna komma tillrätta med problemet. Målet är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra helt, säger man från regeringens håll och jag förmodar att de med det menar att allt våld i relation ska upphöra oavsett vilket kön förövaren eller offret har.

”Så länge en enda kvinna mördas av sin partner eller före detta partner så har vi inte gjort tillräckligt”, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.

Så är det naturligtvis, men räcker regeringens åtgärdsprogram till? Är det helt genomtänkt och hur ska det kunna implementeras i våra olika myndigheter så att det når hela vägen fram till de tjänstemän som ju faktiskt är de som möter de här kvinnorna? Kan vi stifta lagar och skapa åtgärdsprogram som också får den enskilda tjänstemannen att ta till sig ansvaret att vilja öka sina kunskaper om våld i relation så de också kan vara en hjälp för de utsatta?

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling

 

Det är några punkter som finns med i regeringens åtgärdsprogram. Bra åtgärder, men samtidigt skrämmande om de inte redan funnits sedan tidigare. Våld i relation är inget nytt fenomen, tänker jag så nog borde de här punkterna redan vara något man redan jobbar efter?

Låt oss ändå stanna vid ett par av dessa punkter.

”Starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn”.  Jag förmodar att det här även ska gälla manliga offer, men att man valt att fortsätta använda formuleringen våld mot kvinnor eftersom de ändå utgör majoriteteten av alla offer för våld i relation. Redan under sommaren kom den nya barnfridslagen som lite enkelt förklarat ser barn som bevittnat våld som målsäganden. Det är ett steg i rätt riktning, men utgör så klart inte något skydd för barnen.

För min del innebär inte skydd för våldsutsatta kvinnor och barn att man placeras på ett skyddat boende långt ifrån sina vänner och övriga familj. Att man tvingas byta skola, lämna sitt hem och inte allt för sällan också tvingas lämna sina husdjur hos den person som man vet inte är snäll mot dem. Det är inte att skydda varken barnen eller kvinnorna. Utgör mannen ett sådant hot att kvinnor och barn tvingas fly och leva gömda för honom så ska han ju inte gå fri. Varför ska gärningspersonens frihet vara mer värd än den han hotar och vad har samhället för garantier för att han inte hittar nya offer och utsätter dem för samma brott? Då borde det ju vara säkrast för alla att gärningsmannen sitter inlåst på något slags skyddat boende, långt ifrån dem han vill skada?

”Effektivare brottsbekämpning”, står det också i en punkt.

Jättebra, tycker jag. Betyder det att polisen nu kommer att få fler utredare som jobbar med att utreda de här brotten och att de utredarna också kommer att få ökade resurser för att klara sina jobb, samt kontinuerliga vidareutbildningar så de på djupet också förstår vad det är de utreder? Våld i nära relation är en komplex fråga som kräver kunskap av utredarna och idag verkar det vara lite si och så ibland med den kunskapen. Inte på grund av ointresse hos utredarna, utan för att de faktiskt inte fått den kunskap de behöver alla gånger.

Jag hoppas verkligen att det här åtgärdsprogrammet kommer att göra skillnad, men ingenstans står det om hur man ska få med alla som förväntas jobba med det. Visst är det ett steg i rätt riktning och om alla myndigheter, rättsväsendet och civilsamhället går ihop för att verkligen genomföra alla åtgärderna så kanske det till sist kan bli en förändring.