2017 var året då allt ställdes på sin spets och vi kallade till ett extra årsmöte för nu gick det inte längre. Vi berättade för medlemmarna på mötet om hur situationen utvecklats och det bestämdes enhälligt att vi skulle gå ur Brottsofferjouren Sverige.

Vi hade kunnat ta kontakt med dem innan och försökt föra ett samtal, men alla frågor vi ställt hade förblivit obesvarade så det kändes meningslöst. Samtidigt genomgick Brottsofferjouren i Linköping samma process och de hade innan sitt utträde försökt ha ett samtal med riksförbundet, helt utan framgång.

Innan utträdet hade vi kontakt med flera inom Norrköpings kommun, samt med socialnämndens ordförande Roger Källs (S). Vi beskrev situationen och frågade om det mötte några hinder om vi gick ur riksförbundet. Det gjorde det inte var svaret vi fick.

Det tog bara några veckor som hade Brottsofferjouren Sverige slagit till. I det nyss påskrivna avtalet med Norrköpings kommun stod det en mening om att vi använde oss av Brottsofferjouren Sveriges stadgar för lokala jourer. De rev upp himmel och jord för den meningen och kallade oss för alla möjliga mindre positiva saker. Vi förstod inte riktigt varför det blev så stor sak, utan det var väl bara att ändra, men i efterhand så förstår vi ju att det var deras sätt att riva upp hela avtalet.

Jag blev bland annat inbjuden till en radiointervju i lokalradion där även förbundsordförande Sven-Erik Alhem skulle vara med. Reportern blev kanske överväldigad, vad vet jag, men det hela slutade med att han gavs all plats i intervjun och jag blev fullständigt bortgjord då jag inte fick möjlighet att svara på några frågor. Jag träffade på rätt många efter intervjun som tyckte den var under all kritik, men det fanns inget att göra åt det då. I den intervjun sa också Alhem att Norrköpings kommun föredrar kvalité. Jag förstod inte vad han menade då, men någon vecka senare skulle vi bli varse.

Brottsofferjouren Sverige hade jobbat hårt med att bearbeta Norrköpings kommun och inom några veckor hade de också startat upp en egen lokal jour. I efterhand har vi fått skriftligt på att den finansierades med pengar som de fått i bidrag av Brottsoffermyndigheten. Pengar som ska gå till deras eget arbete och till de lokala jourerna, men som nu användes till att starta upp en konkurrerande verksamhet. Den nya jouren tog sig också ett snarlika namn, Brottsofferjouren Östergötland. vårt namna är Brottsofferjouren östra Östergötland.

Det gick relativt enkelt för dem att bearbeta Norrköpings kommun då deras nya styrelse bland annat bestod av gamla kommunstyrelsens ordförande Irene Lindén och gamla socialdirektören Margareta Öst. Toppar i kommunen som känner rätt personer. Vi har alltid undrat vad som fick de här damerna och de andra i styrelsen att brinna för att köra över oss, men svaret har uteblivit. Har de gjort det för att de kan eller för att de på något vis hatar oss så innerligt och varför gör de det i sådant fall?

Bara några veckor efter vårt utträde hade alltså Brottsofferjouren satt ihop en ny förening med en interimsstyrelse i Norrköping. En brottsofferjour som stod redo att ta över både i Norrköping och Linköping. De hade fortfarande ingen verksamhet, men det verkade bekymra både dem själva och kommunen föga. De hade ju något som vi inte hade, nämligen rätt folk i styrelsen.

Avtalet vi skrivit med kommunen revs upp och nu skulle vi inte längre få några pengar alls. Trots att vi hade en verksamhet och att vi funnits i 30 års tid. I Linköping gick det däremot inte lika lätt för Brottsofferjouren Sverige att få över kommunen på sin sida. De stod fast vid att de hade en väl inarbetad brottsofferjour och nöjde sig med den. Skillnaden var i praktiken att den nya styrelsen saknade både politiker och före detta tjänstemän från Linköping och därför kunde de inte påverka via sina kontakter där.