Samtidigt som man bearbetade kvartetten i Norrköpings kommun så försökte man bearbeta de styrande i Linköping. Det gick inte lika bra och man valde där att skriva ett IOP-avtal med sin lokala jour.

Här var inte frågan om några upphandlingar eller ifrågasättanden, här var man nöjd med det man hade och ville måna om att få ha en väl fungerande verksamhet kvar. Fast å andra sidan så hade man inga prominenta namn från Linköping i den nystartade jourens styrelse så det blev naturligtvis svårare att ta sig in där.

Även tingsrätten där vi bedriver vittnesstödsverksamhet blev ett mål för Brottsofferjouren Sverige och den nystartade jouren. Man ringde upp lagmännen vid Norrköpings och Linköpings tingsrätter vid flertalet tillfällen för att höra om man var nöjda med oss och om vi skötte vår verksamhet. Som om Brottsofferjouren Sverige hade något slags ansvar för den verksamheten i de här städerna. De erbjöd sig också att ta över vittnesstödsverksamheten och bjöd in sig till möten för att försöka övertala de styrande att kasta ut oss från en verksamhet som vi bedrivit i över tjugo år. Vid ett tillfälle kom de en delegation på elva personer för att försöka övertala lagmannen att kasta ut oss och ta den nystartade jouren istället. Till sist började också Brottsoffermyndigheten, den myndighet som faktiskt ansvarar för vittnesstödsverksamheten, att undra över vad som hände och åkte ner från Umeå för att träffa representanter från både Linköpings och Norrköpings lokala jourer. Vi fick senare höra att man inte varit så jätteglada över det från Brottsofferjouren Sveriges håll och det upplever vi som extremt otäckt faktiskt. Att en ideell organisation, som dessutom lever på bidrag från Brottsoffermyndigheten, tar sig rätten att ifrågasätta en myndighet som försöker bringa klarhet i ett problem.

Man bearbetade också polisen om att sluta skicka ärenden till oss. Fastän polisen visste att lokala brottsoffer inte fick ett lokalt stöd så började de istället skicka alla ärenden upp till Brottsofferjouren Sverige. Inget vi sa kunde ändra på den saken och vi förstod att det fanns ett nära band mellan Brottsofferjouren Sverige och Brottsoffer- och personsäkerhetsgruppen i polisregion Öst, sam vid NOA. Vid ett tillfälle blev vi kallade till ett möte i Linköping där bland andra Maria Agge från NOA, samt Ove Ljungqvist som är chef över Brottsoffer- och personsäkerhetsgruppen i region öst närvarade. Varför vi ens skulle komma förstår jag inte för efter tio minuter ville Ljungqvist avsluta mötet eftersom de då sagt sitt och sen fanns det inget att tillägga. Vi förstod att de kände varandra mycket väl, deltagarna vid mötet och de styrande på Brottsofferjouren Sverige. Hur fel vi än tyckte att det var så hade de makten och vi kunde inget göra mer för att påverka dem.

Hela den här tiden har vi försökt att förstå varför alla de här människorna har blivit så involverade i en verksamhet som de inte brytt sig det minsta lilla om annars, men fortfarande har vi inget annat svar än att de känner varandra och att det handlar om tjänster och gentjänster. Brottsoffren och deras situation var mindre viktig. Jag kommer ihåg att jag frågade Maria Agge på det här mötet hur det skulle bli med ärendeförmedlingen om vi vann upphandlingen. Den pågick fortfarande då och ingen visste hur den skulle sluta. Hon vägrade att svara eftersom det var en hypotetisk fråga. Det upprepade hon gång efter gång. Förmodligen var hon så säker på att vi aldrig skulle vinna den, men det gjorde vi bara några veckor senare. Vi ifrågasatte också under mötets gång hur polisen kan sätta sig över kommunen. Att de kan välja att agera helt mot kommunens vilja vem som ska sköta brottsofferstödet då det ändå via Socialtjänstlagen är kommunens ansvar. Vi hade då Linköping i åtanke där man var välvilligt inställd till sin brottsofferjour eftersom de inte var påverkade av varken före detta kollegor, partikamrater eller andra fina namn.

”Vi är två olika myndigheter”, svarade Ljungqvist och menade att det inte har ett dugg med saken att göra vem som betalar notan för arbetet. De har rätt att göra som de vill ändå.

En polis från Jönköping och en från Stockholm. Ingen hade någon som helst kunskap om oss eller vår verksamhet innan, men ändå visste de att Brottsofferjouren Sverige var de bäst lämpade. Låter inte det lite konstigt och lite som svågerpolitik? Dessutom var det aldrig någon som pratade om den nystartade jouren som de som skulle ta över, utan det talades hela tiden om Nationella BOJ. Alltså Brottsofferjouren Sverige. Det gör man fortfarande från polisens håll, men de ska inte bedriva lokalt brottsofferstöd det är ju den nystartade jouren som ska. De är sin egen förening, med sitt eget organisationsnummer och ändå så har man från polisens håll satt likhetstecken mellan den lokala jouren och riksförbundet. Hur kommer det sig? Är det kanske för att det är Brottsofferjouren Sverige som skötte all kommunikation redan från början och utnyttjade alla sina kontakter inom polisväsendet?