Den 24 juni 1999 skjuts 19-åriga Pela till döds av sina två farbröder. Brottet som hon enligt dem gjort sig skyldig till var att hon inte följt de traditioner som hennes familjs kultur påbjöd.

Det var inte helt enkelt att få de båda männen dömda för mordet. Pela var inte svensk medborgare, mordet skedde i ett land som Sverige inte hade några diplomatiska förbindelser och svensk polis kunde därför inte göra någon egen förundersökning på plats. Dessutom var vittnet, Pelas lillasyster, kvar i Kurdistan där mordet skedde. Över ett och ett halvt år senare kunde ändå de bägge männen dömas till livstids fängelse och rättegången kom att uppmärksammas som den första i Sverige som berörde hedersrelaterat våld.

2001 talade Fadime om hedersvåldet under ett seminarium i Sveriges riksdag. Hon var själv ett av dess offer då hennes pappa och bror tidigare dömts för misshandel och hot mot henne. Hon hade, enligt dem, inte bara brutit mot familjens hederskoder utan också uttalat sig offentligt om hederskulturen.

”Vänd dem inte ryggen”, bad hon de styrande i Sverige och menade alla de människor som utsätts för våld, kontroll och i värsta fall mord i hederns namn. Några månader senare var hon själv död. Mördad av sin egen far för att familjen skulle kunna upprätthålla den heder som han ansåg att Fadime fläckat ner.

Vid den här tidpunkten hade man ändå börjat prata lite om hedersrelaterat våld, men kunskapen var otroligt dålig. Jag började själv att intressera mig för ämnet i mitt jobb, men insåg snart att frågan var långt mer komplex än jag hade kunnat föreställa mig. Dessutom stötte jag på så mycket motstånd när jag försökte lyfta den. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att det där handlade bara om några enstaka fall och det fanns definitivt inte utanför storstäderna. Antaganden baserade på rena fantasier eftersom man helt enkelt inte var öppen för att söka mer information.

Idag vet vi att det finns överallt i hela landet. Vi vet att tusentals unga kvinnor och män också för den delen lever med hederskulturen högst närvarande. Vi vet att unga kvinnor utsätts för oskuldskontroller, att de vaktas av sina bröder och andra släktingar för att inte fläcka ner familjens heder genom att göra något opassande. Deras oskuld är det absolut viktigaste och den ska vara intakt till den dag de gifter sig med den man som familjen valt åt dem.

Samtidigt lever de här ungdomarna i en västerländsk kultur. Går i en skola som predikar allas lika värde och rätten att bli vad och vem man vill. De utsätts dagligen för kulturkrockar, men också för svek. Alla de här löftena om jämställdhet och friheten att själv välja sin framtid, varför gäller det inte alla och vem bestämmer vem det ska gälla? Det är dags att Sverige vågar att stå upp för alla sina ungdomar snart och inte gömmer sig bakom att vi inte kan göra något eftersom det är en fråga om kultur. Kulturen får aldrig stå över lagen och lagen ska gälla alla människor som vistas inom Sveriges gränser. Oavsett om det gäller skyldigheter eller rättigheter!

”Vänd dem inte ryggen”, bad Fadime i sitt tal, men det är precis vad svenska samhället gjort. Man är väl medveten om att hederskulturen finns och att det påverkar många unga människor negativt, ändå har man på över 20 år inte kommit ett steg närmare en lösning på att ge de här unga människorna samma rättigheter som alla andra i det svenska samhället.