Det här är ett brev från en kvinna som under flera år nu levt på flykt från sin före detta sambo. 

Tillsätt en haverikommission varje gång en kvinna mördas av sin partner skrev du i ett inlägg. Bra initiativ, visserligen inte ditt förslag Mia, men ändå bra att du skrev om det.

Under flera år levde jag med en man som gjorde allt för att bryta ner mig. Våldet hade alla sidor man kan läsa om – fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt, ekonomiskt, socialt och framför allt latent. Jag visste att det alltid var närvarande, men jag visste aldrig vilken form det skulle anta eller när det skulle komma. Det enda jag kunde vara säker på var att det aldrig skulle upphöra.

Vi träffades genom gemensamma vänner. Han såg bra ut, hade ett bra jobb och verkade charmig så jag bestämde mig för att satsa på honom. Så här i efterhand har jag granskat det beslutet så många gånger och ångrat det också givetvis, men där och då verkade det ändå som ett bra beslut. Jag längtade efter det berömda Svenssonlivet och började komma upp lite i ålder och istället för att välja partner med hjärtat fullt ut så valde jag en mer kalkylerat. Jag hade själv en bra utbildning och ett välbetalt jobb så därför trodde jag väl i min enfald att vi skulle matcha varandra bra när vi hade liknande ambitioner i livet. Så dum jag var.

Jag borde ha sett varningssignalerna redan från första stund, men jag var förälskad och såg framför mig hur vi skulle köpa ett stort hus, skaffa en kombi och två små barn. Drömmen blev viktigare än nuet och därför hann allt gå så långt innan jag ens förstod vad som hände. Jag tänker inte gå in på allt han utsatte mig för, utan istället vill jag berätta om hur livet blev när jag äntligen tog modet till mig att lämna honom. Efter år av misshandel så kom kulmen en lördagsförmiddag. Vi hade haft gäster hemma dagen innan och som vanligt hade han druckit för mycket. Han var alltid aggressiv när han var bakfull och både jag och barnen visste att det var bäst att hålla oss undan honom då för annars brakade helvetet loss. Tyvärr så hjälpte det sällan eftersom han letade efter bråk och just den här dagen hade han fått för sig att jag hade flirtat med en av gästerna då jag hjälpt vederbörande att torka bort en rödvinsfläck som han hade fått på sin vita skjorta.

Just den här dagen orkade jag inte vara tyst, utan svarade honom tillbaka och det var han inte van vid. Jag borde ha förstått hur det skulle gå, men jag var så trött på allt så jag brydde mig inte. Han blev naturligtvis vansinnig, började slå sönder saker i hemmet, även barnens saker och sedan gav han sig på mig. Barnen förstod att den här gången hade han gått för långt och tillsammans sprang de över till en granne för att be om hjälp. Grannen som under en längre tid misstänkt vad som hände inne hos oss såg till att barnen stannade i trygghet hos dem och sen ringde han polisen innan han själv gick över för att hjälpa mig. Han räddade förmodligen mitt liv.

Polisen kom och tog honom med sig. Samtidigt sa de till mig att packa ner det mest nödvändiga för att kunna flytta till ett kvinnoboende eftersom de inte Polisen sa till mig att packa det viktigaste och bege mig till ett kvinnoboende eftersom de inte skulle kunna ha honom i förvar så länge. Det var alltså jag och barnen som skulle fly, fast det var han som utsatt oss för allt. Jag hade inget annat val än att packa ner det viktigaste, men någonstans hade jag väl ändå hoppet om att han skulle hamna i fängelse så vi kunde fortsätta leva våra liv i trygghet. Så naiv jag var. Tiden gick och vi fick flytta från det ena boendet till det andra för nu var han arg och ville verkligen döda mig. Jag gjorde polisanmälningar och ansökte om kontaktförbud flera gånger innan jag äntligen fick ett på tre månader. Det hade visserligen ingen effekt på honom, utan han fortsatte att försöka hitta mig och jag gjorde fler polisanmälningar som inte ledde till någonting.

Ekonomin kördes i botten då jag inte längre kunde arbeta. Han spärrade alla konton och när vi separerade så nekade han mig bodelning. Jag orkade inte bråka utan lämnade det gemensamma hemmet utan att få med mig mer än det rymdes i våra väskor den dagen vi flydde. Jag och barnen levde på försörjningsstöd på olika kvinnoboenden runt om i landet, medan han levde ett fritt liv i det hus som vi hade lagt lika stor del i. Hur kan det ens få gå till så här? Hur kommer det sig att lagarna är så felskrivna att förövaren kan få leva både fritt och på offrets pengar, medan jag som offer tvingas redovisa varenda krona för samhället så jag inte gör av med försörjningsstödet på onödiga utgifter.

Det blev en rättegång till sist. Över ett år efter den händelse som fick oss att fly, men det var inte det rättegången handlade om. Det gick inte att bevisa att det var han som slagit sönder hemmet, hoten hade ju bara barnen hört och de kunde ju vara påverkade av mig och blåmärkena på min kropp hade ingen dokumenterat. Olaga hot kom det att handla om istället. Två stycken sms där han skrivit att han skulle döda mig. Ingen rättegång om alla gånger han överträdde besöksförbudet, inget om alla gånger jag själv hade dokumenterat mina skador under vår tid tillsammans.

Han fick samhällstjänst i några timmar och sen skulle han betala femtusen kronor i skadestånd till mig. Det är straffet efter alla år i skräck med honom. Det är straffet för att jag och mina barn tvingas leva ett liv på flykt. Det är straffet för att han ruinerat mig ekonomiskt och försatt mig i skulder som jag förmodligen aldrig kommer att ta mig ur. När vi lämnade rättssalen i tingsrätten tittade han mig i ögonen och log samtidigt som han drog med fingret över halsen som om han skulle skära den av mig. Åklagaren såg det och även hans advokat, men ändå så suckade de bara och bad mig att inte ta åt mig. Fast jag har tagit åt mig. Jag har tagit väldigt illa vid mig, men kanske mest för hur samhället slutit upp kring honom för att han ska ha rätt att leva ett fritt liv samtidigt som han tillåts förstöra för mig och barnen.