Det här inlägget har väldigt lite med brottsoffer att göra, men är desto mer personligt.

 För några veckor sedan började jag må rätt dåligt. Jag hade svårt att gå eftersom jag blev så yr och andfådd bara jag gick korta sträckor. Några dagar senare förlorade jag också den mesta synen på mitt ena öga. Naivt nog trodde jag att den skulle komma tillbaka och fortsatte därför jobba ytterligare några dagar fast jag inte mådde bra. Det var min äldsta dotter som till sist övertalade mig att boka en tid till jourvårdcentralen så jag fick komma dit.

Väl där träffade jag en underbar läkare. Han tog mitt problem på största allvar och efter en kort undersökning så bad han mig lägga mig på en brits medan han ringde en ambulans. Det var då jag började förstå allvaret i situationen. Att jag inte skulle ha försökt ignorerat alla symptom jag hade, utan faktiskt sökt hjälp på en gång.

Väl på akuten togs det massa prover och de röntgade huvudet, men som tur är hade jag ingen stroke vilket de misstänkte från början. Jag lades in på en vårdavdelning där jag fick dela rum med tre män, men eftersom jag mådde så pass dåligt var jag mest tacksam över att ha fått hjälp så det där med kvinnligt och manligt var inte så viktigt där och då. Under några dagar togs det ännu mer prover och det gjordes en ordentlig undersökning på mitt öga.

Efter några dagar skrevs jag ut. Jag var fortfarande i ett bedrövligt skick, men enligt journalen så var jag en 50-årig kvinna vid god vigör. Det gör mig faktiskt heligt förbannad att läsa de raderna. I normala fall har jag två ben att gå med, men nu fick jag sitta i en rullstol för att jag inte orkade gå vägen från avdelningen och ut till huvudentrén där jag blev hämtad. Innan jag gick hem fick jag också prata med läkarna och även den läkare som skulle följa upp mitt fall. Det kändes tryggt och även om jag mådde riktigt dåligt så var jag ändå så glad över att få komma hem till mitt igen, samtidigt som jag var naiv nog att tro på att de skulle följa upp mitt fall på ett bra sätt.

Jag var ett medicinskt mysterium sa överläkaren och berättade om alla blodprover som visade fel. De var många. Det är också här jag börjar ifrågasätta vården. Om nu mina blodprover visar så fel och om jag är så yr att jag inte kan gå utan stöd när jag lämnar avdelningen, borde de inte då kollas upp vid något tillfälle? Samtidigt så undrar jag också hur de kan tycka att det är lämpligt att låta en läkarassistent ta hand om mitt fall. Först visste jag inte vad det var ens, men det är tydligen en person som läst några terminer på läkarlinjen och som är ute på praktik. Inget ont i det eftersom de också måste få praktisk erfarenhet, men är det lämpligt att de själva får ta hand om ett ” medicinskt mysterium” där de vana läkarna inte ens kan säga vad det är som hänt?

Här sitter jag nu, lite mer än två veckor senare och mår fortfarande lika dåligt. Jag har fått en återbesökstid om lite mer än en månad till läkarassistenten och inte ens till det tillfället kommer jag ta om några prover. Jag äter mediciner så det känns som om det är min huvudföda nu, men mår fortfarande riktigt dåligt. Min familj hjälper mig med det mesta och jag kan inte ens kissa hunden på gräsmattan utanför huset för jag orkar inte gå så långt. Mitt liv kretsar kring att gå mellan soffan, sängen, köket och toaletten, i övrigt ligger jag mest.

För några dagar sedan fick jag hjälp av min brorsdotter att gå igenom allt som stod i journalerna och alla provsvar. Hon är läkare och hon tog sig tiden att förklara utifrån det som stod där. Jag skulle också behöva kontakta vården själv och be dem ta om prover och skriva en egenremiss till en specialist, men orken har inte funnits än. Jag mår för dåligt helt enkelt och utan min familj hade jag inte klarat de här veckorna alls. Man måste helt enkelt ha tillräckligt med krafter för att orka strida för sin vård för annars blir man utan och just nu orkar jag inte och då blir jag med andra ord liggandes här hemma utan några som helst kontroller på hur medicinerna verkar.

Man läser mycket om svensk sjukvård och hur dålig den blivit. Jag har inte haft så mycket att tillägga i den debatten eftersom jag själv inte blivit drabbad innan, men nu förstår jag vad det är folk skriver om. Jag blir rent av ledsen och förbannad när jag skickas hem i ett fruktansvärt dåligt skick, utan någon uppföljning av de prover som visade helt fel och med en återbesökstid i mars till någon som gått halva utbildningen och som då ska ansvara för mitt mående fast de erfarna läkarna inte ens kan säga vad jag lider av. Det är ren nonchalans och en lek med mitt liv! Jag är rädd för att det jag lider av ska vara något riktigt allvarligt och jag är rädd för att jag inte ska komma att bli frisk då ingen verkar vilja ta tag i det. Idag är jag faktiskt rädd för att jag ska dö och det på grund av den nonchalanta vård som jag fått uppleva och fortfarande upplever.