Polisen ville anmäla mig när jag blev smygfotad i bikini, skriver journalisten och influensern Johanna Bladh i en debattartikel för Expressen.
Hon berättar om hur hon för några år sedan unnade sig en dag på stranden. Det var mycket folk och närmast henne låg det en barnfamilj och bredvid dem en medelålders man. När mannen efter ett tag försvinner ner till vattnet så kommer mamman i barnfamiljen fram till henne och berättar att hon tror mannen ligger och smygfilmar Johanna.
Det stämde för när de kontrollerar mannens plats så ser de att han riggat en liten kamera som han gömt under en handduk. En kamera med linsen riktad mot hennes plats. Naturligtvis blir hon chockad, fortsätter hon sin berättelse och när hon konfronterar mannen så kastar han över minneskortet till henne och flyr platsen.
Här hade ju Johannas berättelse kunnat sluta och vi läsare hade kunnat hedra den rådiga mamman som varskodde henne om vad som hände, samtidigt som vi hade kunnat förfasa oss över äckelgubben som låg och smygfilmade kvinnor på en allmän strand. Det är nästa del av hennes berättelse som får mig att fundera på vart samhället är på väg och hur allt kunnat gå så fel.
Johanna berättar vidare att hon gick till polisen med minneskortet för att anmäla mannen, men det gick inte riktigt som hon hade förväntat sig. Det fanns nämligen inget hon kunde anmäla eftersom det inte är olagligt att fota och filma människor så länge man inte sprider bilderna. Även här hade berättelsen kunnat vara slut, med tankar kring att det är klart att det är svårt att ha bestämmelser för när man får fota eller filma och när man inte får. Sitter man som förälder och filmar sitt barn som bygger sandslott på stranden så kommer säkert främlingar med på bilden också. Fast då är det ju mer oskyldigt syfte och främlingen är ju inte direkt själva målet för bilden, men det kan ju så klart vara svårt att lagstifta om när, var och hur filmer och bilder får tas. Det som däremot gjorde mig rätt fundersam var hur just den här polisen utryckte sig.
”Väljer du att sola i bikini på stranden får du räkna med att du kan bli filmad, eftersom det är en offentlig plats”, säger polisen i uniform på stationen.
När han sedan fortsätter med att det verkar som om hon tvingat av mannen minneskortet under hot och att det i sådant fall skulle behöva upprättas en anmälan om stöld mot henne så funderar i alla fall jag på vart samhället är på väg. Är det verkligen meningen att man ska behöva finna sig att andra människor smygfotar och smygfilmar ens kropp bara för att man befinner sig i badkläder på en strand? Ska man inte kunna få bada och sola utan att riskera att bli någon okänd människas smygfilmade runkobjekt? Att dessutom, som i Johannas fall, bli hotad med att själv anmälas för att man inte ställer upp på det är ju ännu värre.
Antagligen är det lagstiftningen som behöver ändras, för jag tror inte på att moralen hos varje enskild smygfilmande individ går att ändra på. Jag tycker faktiskt synd om alla ungdomar som riskerar att bli smygfilmade när allt de vill är att ha en härlig dag på stranden med sina vänner och jag känner ett äckel när jag tänker på att det också finns de som passar på att smygfilma små barn som leker och har roligt i strandkanten. Många utan varken blöja eller badkläder. Jag tycker naturligtvis synd om alla som råkar ut, men just barn och ungdomar är så sårbara och ska de behöva räkna med att det kan hända bara för att det finns riktiga äckel som borde stanna hemma från stranden istället?
Johanna Bladhs artikel finns att läsa på:
Lämna en kommentar