Läste en artikel i Folkbladet igår där Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker har kommit på en, i hennes mening helt strålande, idé för att lösa platsbristen på fängelserna.
Frige fångarna i förväg, säger Snecker och menar att man då får plats att låsa in nya kriminella. Inte helt ologiskt eftersom man då ger plats för andra, men varför ens låsa in personerna från början i sådant fall? För mig känns det mer som att Snecker haft lite filmmys i höstmörkret med Tage Danielssons gamla film ”Släpp fångarne loss” och hämtat inspirationen därifrån. Skillnaden är att det är en film från 70-talet då samhällsklimatet så helt annorlunda ut.
Att påbörja den villkorliga frigivningen i förväg skulle frigöra 1 500 platser, säger hon i artikeln. Hur hon räknat ut det framgår dock inte. Det står inte heller något om vilka fångar som ska friges i förväg och om det ska ske någon individuell prövning inför det förkortade straffet.
”Anstalterna är fulla. Antingen gör vi inget eller så väntar vi på att nya anstalter ska byggas vilket kostar mycket pengar och tar lång tid”, fortsätter hon.
Det är ju inte så att platsbristen på fängelserna är något nytt fenomen. Det är ju inte heller så att ökningen av brott kommit som en överraskning. Hur kommer det sig då att man inte redan påbörjat byggandet av nya fängelser undrar jag istället?
Hon menar också att de som är motståndare till hennes förslag inte förstår vad villkorlig frigivning innebär och menar att på anstalterna har man en lyxig tillvaro med mat, arbete och undervisning, men i det fria ska man klara allt själv. Ärligt talat så tror jag att de flesta som sitter i landets fängelser idag kommer att kunna klara av tillvaron utan kriminalvårdens dagliga måltider och de kommer med all sannolikhet inte svälta ihjäl i det fria.
Det som gör mig mest fundersam över Sneckers förslag är den totala avsaknaden av brottsofferperspektiv. Hon utgår helt och hållet från den dömda och nämner inte ett ord om vilka konsekvenser det här förslaget skulle kunna få för de brottsoffren. Att vara villkorligt frigiven innebär nämligen inte bara att man inte får maten serverad av Kriminalvården, utan den innebär också att man är fri att återigen komma i kontakt med brottsoffren. Det leder i sin tur till att den utsatte återigen tvingas leva med otryggheten och vetskapen om att man när som helst kan bli uppsökt av gärningspersonen. Hur tänker Snecker att vi ska skydda de redan utsatta från upprepad utsatthet från samma gärningsperson? Eller är det så att brottsoffren återigen ska komma i skymundan och mer eller mindre få skylla sig själva att de blivit utsatta för brott? På vilket sätt kan det här förslaget garantera offrens säkerhet, eller är det något man inte anser vara så viktigt eftersom artikeln inte andas en stavelse om de utsattas situation då deras gärningspersoner skulle kunna bli tidigare släppta?
Lämna en kommentar