Äntligen är helgen över. Alla andra på jobbet börjar räkna ner inför ledigheten redan på onsdagen. Det gör jag också, men inte av samma anledning som de.

När helgen kommer är jag fast med helvetet dygnet runt. Jag hatar semestern, jag hatar storhelger och jag hatar helgerna för då är jag fast. En gång försökte jag berätta för en väninna om hur jag mår och hur det är hemma, men hon förstod inte. Hon trodde jag överdrev och sedan började hon prata om ifall inte jag också hade lite skuld i det hela.

”Du kan ju vara rätt tjatig och sur när du inte får som du vill”, sa hon och stängde därmed effektivt alla fortsatta samtal. Efter det har jag inte försökt prata med någon igen. Visst att jag kan bli sur, men det ger inte honom rätt att förstöra varenda ledighet för hela familjen.

Det brukar börja redan på fredagskvällen. Innan han åker hem från jobbet tar han svängen förbi bolaget och handlar på sig det han tycker behövs för helgen. Barnen har slutat fråga om fredagsmys och lördagsgodis för de vet att han aldrig skulle kosta på dem det. De är bortskämda hävdar han och därför ska de inte ha något godis när det är helg. Ibland skyller han på att de har dåliga tänder också, men ingen av dem har haft några hål så det är bara rent påhitt.

Allt ska kretsa kring honom. Han är den som behöver vila, han har ett så jobbigt jobb att han inte kan hitta på något med barnen på helgen. Han har rätt att koppla av med en flaska vin, eller två. Han har rätt att få ha sex med mig för han är den som betalar allt hemma. I alla fall enligt honom, för egentligen så bidrar han inte med så mycket ekonomiskt utan det är min lön som tar slut först och sen så bråkar han om att jag är oekonomisk.

Han slår mig inte. Inte så där som man läser om i kvällstidningarna att kvinnor blir utsatta i alla fall. Han knuffar mig när han blir arg, några gånger har han kastat saker mot mig också, men aldrig så jag blivit skadad. Det är hur han behandlar barnen som skadar mest. Hur han hela tiden idiotförklarar dem, gör ner dem och vägrar att ge dem någon positiv uppmärksamhet. Han gör samma sak med mig, men jag är vuxen. Det är som om han är kungen här hemma och vi hans tjänare.

Varför lämnar jag honom inte då? Jag vet inte faktiskt. Kanske för att han aldrig slagit mig och för att jag inte är riktigt säker på att det är fel det han gör då. Kanske för att jag är rädd för vad som kommer efter. Han har hotat med att dra igång en vårdnadstvist och se till att jag aldrig mer får se barnen igen. Troligtvis skulle ingen domstol ge honom hela vårdnaden och att jag inte får träffa mina barn, men vem ska skydda dem från honom om vi skiljer oss? Min närvaro och mitt skydd är viktigt för dem och då kan jag inte bara skicka iväg dem och träffa honom ensam.

Psykisk misshandel syns inte. Det lämnar inga blåmärken som är synliga för omgivningen, men det lämnar stora sår i själen som med tiden inte alls läker utan istället blir inflammerade och till stora farliga svulster som äter upp hela ens självkänsla. Allt våld i en relation är inte fysiskt, det finns så mycket mer. Han kontrollerar mitt och barnens liv med sitt sätt och jag kan inget göra åt det om jag ska kunna skydda mina barn.

Äntligen är helgen över, men om bara några dagar är det dags igen. Jag önskar att jag kunde vara som mina arbetskamrater och räkna ner till ledigheten varje vecka, men för mig handlar det om att räkna ner innan jag och barnen ska tvingas utsättas för honom dygnet runt. I veckorna har vi en fristad, men på helgen finns ingen sådan. Jag hatar helgerna!