Den lilla treåriga flickan omhändertogs redan vid födseln, men efter ett par år tyckte Kammarrätten att hon skulle flyttas tillbaka till föräldrarna. Idag är hon död.

Ser verkligen domstolen till barnets bästa i det här fallet och många andra? Är de ens rustade för att Barnkonventionen nu blivit lag och hur kommer det att påverka domar av det här slaget i framtiden? På vilket sätt kunde det vara för barnets bästa att som i det här fallet flytta tillbaka barnet till föräldrarna då barnet faktiskt växt upp med andra föräldrar?

Ofta är det socialtjänsten som får kritik i fall som dessa, men just här har de försökt göra vad de kan och blivit överkörda av domstolen. Om man ska sitta och döma i fall som dessa. De som rör barn, deras uppväxt och framför allt deras trygghet så kan i alla fall jag tycka att man ska ha någon mer utbildning än den juridiska. Barns uppväxt, trygghet och anknytning är så viktig att man inte kan utelämna de bitarna när man avgör ett sådant här fall. Att man som den här flickan knyter an och finner tryggheten i några som visserligen inte är ens biologiska föräldrar, men som ger samma kärlek och omvårdnad för att sedan slitas bort och lämnas till någon som för henne är okända människor. Vad gör det med tryggheten? Det pågick säkert en inskolning, men är det detsamma som att ett litet barn förstår att man ska lämna tryggheten hos dem man kallar mamma och pappa för att istället flytta till ett annat hem och känna samma trygghet där? I det här fallet dog barnet. En lek med liv från domstolens sida som hade kunnat undvikas om man lyssnat på de som stod närmast barnet. I andra fall går det inte så här långt, men vem kollar upp att alla de här barnen som flyttas som dominobrickor verkligen har det bra? Socialtjänsten, ja visst, men får de fram hela sanningen på sina planerade besök i familjerna?

I det här fallet förekom föräldrarna både hos socialtjänsten och polisen redan vid flickans födsel. Pappan hade dessutom vid flickans födelse dömts till ett fängelsestraff och de båda led av psykisk ohälsa samt missbrukade. Socialtjänsten krävde att de skulle lämna drogtester, men då föräldrarna vägrade kunde de inte göra så mycket mer åt det. Ändå anser Kammarrätten att det inte fanns någon risk för att föräldrarna fortsatt missbruka. Om de nu var rena, varför ville de inte själva bevisa det är en självklar följdfråga man ställer sig, men tydligen var den inte lika viktig för de som dömde i Kammarrätten. Dessutom behandlades fortfarande föräldrarna för psykisk ohälsa under tiden för domen, men det var också av underliggande betydelse för kammarrättens dom. Var någonstans här kommer den lilla flickan in i bilden? Det handlar om hennes föräldrars förmåga och vilja att ta hand om henne, men var kommer hennes uppväxt och trygghet in? Hon som redan knutit an till andra personer i en trygg miljö skulle nu slitas upp från dem för att domstolen mer såg till föräldrarnas rätt till sitt barn, än till barnets rätt att få en trygg barndom. Det tas säkert in uttalanden från barnpsykologer i fall som hennes, men vad hjälper det när de som sen dömer inte har förmågan eller viljan att ta till sig deras expertis? Det svenska rättssystemet har en förmåga att se förmildrande omständigheter, men när ska man börja se offren? På vilket sätt kommer politikerna se över lagstiftningen och uppföljningen av liknande fall? Eller kommer den lilla flickans död förfära under en tid nu för att helt glömmas bort tills nästa barn offras?

Låt det här fallet bli en dyrköpt läxa, men offra inte fler barn i ivern att se till föräldrars rättigheter mer än deras skyldigheter. Som förälder är det nämligen så att skyldigheterna först ska uppfyllas för att kunna ge barnet den trygghet och omvårdnad som det behöver och har rätt till. Rättigheterna kan man kräva först när man visat att alla skyldigheterna är uppfyllda.