Ungdomsrabatter, straffrabatter, mängdrabatter. Orsakerna till att lindra straffen är många, men vem tittar på hur offren mår? I vissa fall kan det vara direkt avgörande för offrens säkerhet att den dömde får fängelse, men det tas det ingen hänsyn till när straffen döms ut. Det är upp till offren att skydda sig, för den dömdes rättigheter går före offrets säkerhet.

Brottsoffren skiter i om förövaren var 19 eller 49 år, skriver Cissi Wallin i en krönika i Expressen igår. Hon har så rätt! De lagar vi har och det sätt som de praktiseras fungerade nog för många år sedan, men idag har vi helt andra brott att handskas med. Det handlar inte längre nästan uteslutande om snatterier och klotter på stan, det handlar om knark, grova utpressningar, misshandel, våldtäkter och i värsta fall dödsskjutningar. Brott som man får rejält nedsatta straff för om man är under 21 år, men som för offret är minst lika smärtsamma eller dödliga oavsett ålder på gärningspersonen.

Förra veckan kunde vi läsa om hur en ung man våldtog en liten flicka över 200 gånger. Straffet han fick lindrades eftersom han var 18 år när de begicks och därför drog man av fyra år (!) på fängelsestraffet. Är det ens logiskt? Det var inte en enskild händelse, utan något han systematiskt utsatte det lilla barnet för. Någon av de 200 gångerna borde han, trots sin i lagens mening unga ålder, ha funderat över om det han gjorde är rätt eller fel. Han var ändå så pass gammal att han betraktas som myndig i övrigt. Hans straff var i det här fallet ett hånskratt mot flickan och hennes familj, men samtidigt ett utmärkt exempel på hur ungdomsrabatten fungerar.

Hjälper det att straffa någon så ung person med långa fängelsestraff då? Kriminalvården säger nej för de har inga platser till det. Så kanske det är, men platsbristen är inget nytt utan något som regeringen och regeringar innan den här borde ha skjutit till extrapengar till för länge sedan. Vi kan inte låta människor gå fria för att fängelserna är fulla. De folkvalda har ett ansvar och i det här fallet är det att skydda sina medborgare. De som går till sina arbeten och betalar skatt för att välfärden ska flyta på. De som inget hellre vill än att leva ett liv utan rädsla för att behöva bli rånade när de är på väg att handla fredagsmyset med barnen, eller få bilen uppeldad av någon missförstådd kriminell som inte anser sig ha fått samma möjligheter som alla andra. Regeringen har ansvar för att vi ska vara trygga, trots det verkar fokus mer ligga på hur man kan ursäkta den allt grövre brottslighet som spirar och hur man kan lindra straffen för de som utför dem.

Det finns också forskare som hävdar att hjärnan inte är färdigutvecklad på så unga personer. De har säkert rätt, men då kommer nästa fråga och det är var de unga, grovt kriminella icke färdigutvecklade hjärnor gör minst skada. Ute i samhället där de är fria att begå grova brott, eller i en fängelsecell där de inte kan skada andra människor? Varför ska jag som laglydig samhällsmedborgare behöva vara rädd för att en ung kriminell vars hjärna tydligen inte är fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder ska vara fri att begå upprepad brottslighet ute i samhället? Är inte mitt liv mer värt än så?

Som jag ser det så har det skett en slags snedvriden diskriminering över tid. En diskriminering där kriminellas rättigheter går före offrens säkerhet och möjlighet till upprättelse. Samhället har förändrats och brottsligheten med den, men inte straffen. För varje gärningsperson där ute som tillåts förstöra livet för andra så kommer det också innebära mänskligt lidande för den hen utsatt. Man kanske inte kan straffa bort kriminalitet, men fängelsestraffen skyddar i alla fall offren och andra laglydiga samhällsmedborgare att utsättas för brott.

 

CISSI WALLIN: Brottsoffret skiter i om förövaren var 19 eller 49 (expressen.se)