Zara lever gömd sedan två år tillbaka. Sedan hon anmälde sin man till polisen har livet inte varit sig likt. Det här är hämtat ur en artikel från Expressen från den 23 december i år, men det är ingen unik berättelse. Det här är något som många kvinnor som flytt en våldsam relation tvingas genomgå.

För två år sedan anmälde Zara sin exmake till polisen. Tiden efter har präglats av skyddad identitet och ett liv på skyddat boendet, men hennes exman är ännu inte ställd inför rätta eftersom förundersökningen inte är klar då åklagaren haft för mycket att göra. Hennes situation är inte på något vis unik, utan tyvärr rätt vanlig. När en kvinna som levt i en våldsam relation äntligen beslutar sig för att göra en anmäla och lämna relationen så gäller det att ge henne allt stöd som finns. Det här är ett stort steg för henne. Ett livsavgörande steg som kan sluta hur som helst om inte rätt hjälp sätts in på direkten. Min erfarenhet är att polisen ändå är väldigt måna om de här kvinnorna i det akuta skedet. De gör ett bra jobb och håller kontakten med dem den första tiden. Tyvärr så håller det sen inte i sig, utan när de kommit i säkerhet så glesnar kontakterna och förundersökningen kan bli liggandes. I värsta fall i år som i Zaras fall.

Under två års tid har Zara levt med skyddade personuppgifter, larm och på hemlig adress. Två år av rädsla, medan hennes före detta man kunna röra sig som en fri individ i samhället. Fri att leta efter henne och om han hittar henne också kunna göra henne till ytterligare en siffra i statistiken över relationsdödade kvinnor. Två år då rättsväsendet haft vetskap om vad som hänt, men inget gjort. Tidsbrist? Ja, så är det förmodligen. Fast nu har man ändå vetat om den här tidsbristen under så många år att det borde har gjorts något åt den. Det handlar om liv. Om enorma psykiska lidanden. Om människor som inte har möjlighet att bygga upp sina liv igen på grund av att de göms undan i väntan på att någon ska ta tag i deras anmälan och i bästa fall lagföra gärningsmannen. Det handlar om enorma ekonomiska resurser för samhället och det handlar också om hur svenskt rättsväsende ser på brottsoffer. Hur många gånger har inte de brottsdrabbade kvinnor jag haft kontakt med under åren ringt polis eller åklagare för att höra hur förundersökningen fortlöper, men fått svaret att de har allvarligare fall att jobba med. Får man det svaret när man redan är psykiskt nedtryckt så är det också lätt att börja tänka i banorna om att man bara är larvig som anmält. Att det inte är så farligt det som hänt och i värsta fall går man också tillbaka till mannen för man orkar inte livet på flykt längre. Man vet vad man hade, men inte vad man får så att säga och det känns det bättre att gå tillbaka till honom än att sitta instängd på ett skyddat boende och vara rädd för att bli hittad. I de fallen läggs ofta förundersökningen ner också eftersom kvinnorna inte längre vill eller törs medverka. Många pratar om att de blir ju ändå inte trodda så varför ska de ens berätta. Det är så en del uppfattar de långa handläggningstiderna och svaren om att det finns allvarligare fall än deras. De är inte trovärdiga, de gnäller bara eller de har bara sig själva att skylla. Har man dessutom levt i en relation som brutit ner en psykiskt så är det ännu större risk att man börjar att ifrågasätta sig själv och sitt beslut om man inte känner ett hundraprocentigt stöd från samhället.

Ibland finns det barn med i bilden också. Trots misstankarna mot deras pappa så har han ändå rätt att träffa barnen, vilket i sin tur blir en fara mot mamman eftersom boendeadressen lättare kan avslöjas då. Att träffa den våldsamma föräldern kanske inte kan vara högsta prioritet just då av säkerhetsskäl, samtidigt som man också bör bli bättre på att lyssna på om barnen verkligen vill det också. Samtidigt ska inte barn leva på skyddade boenden för länge. De har också farit illa av det som varit och behöver så snabbt som möjligt få till en trygg miljö.

Summan är ändå det att två års väntan på att förundersökningen ska bli klar är för lång tid. Två år då tiden står stilla för brottsoffren, samtidigt som de lever i ständig skräck för att bli hittade. Det är också en tid då många vacklar i sina beslut och istället återvänder till mannen som utsatt dem för våldet eftersom de inte orkar med väntan. Är det så här rättsväsendet tycker att vi ska värna om utsatta kvinnor? Är det så här politikerna som styr tycker att de bäst tar hand om barn som tvingas uppleva våld i hemmet? Det här är inget problem som uppkommit på sista tiden. Det här är summan av vad som händer när brott mot kvinnor och barn får stå tillbaka för annan brottslighet. Betyder det att den här typen av brottslighet därmed är mindre viktig att utreda? Logiskt sätt borde det inte göra det, men idag har det blivit så eftersom de här förundersökningarna läggs på hög i många fall. Det är dags för en skärpning alla politiker! Rättsväsendet måste få de resurser de behöver för att kunna utreda de här brotten på ett bra och snabbt sätt. Samtidigt måste rättsväsendet se till att det är folk som verkligen vill jobba med de här frågorna som också gör det. Ni ska alla skydda oss medborgare, men i det här fallet så blir det ofta att man stoppar undan offret på ett boende, låter gärningsmannen gå fri och lägger förundersökningen i en hög. Varför gör man inte tvärtom och låser in gärningsmannen under handläggningstiden? För vad är det som säger att den eller de som redan är traumatiserade ska traumatiseras ännu mer genom att tvingas lämna sina hem?

 

Artikeln om Zara finns att läsa på: https://www.expressen.se/nyheter/krim/zara-lever-gomd-utredningen-mot-exmaken-har-pagatt-i-tva-ar/?fbclid=IwAR1Dc5WGuDgVCqBDuMr26ueGkzCFXjJmmeifLRt6wNkXrXfc99SwUI1EyiQ