Uppdrag Granskning tar upp den allt mer utbredda tystnadskulturen bland vittnen i sitt program Tysta vittnen. Ett högst allvarligt ämne för att kunna upprätthålla rättssäkerheten. Vågar inte folk att vittna så kommer vi inte heller kunna lagföra förövarna.

 Flerbarnspappan Johan Falkenberg planerar för en trevlig kväll med familjen framför majbrasan. Ett ungdomsgäng, som är känt på orten, planerar också för en kväll vid brasan, men deras syn på att ha trevligt skiljer sig rejält från allmänhetens. Gänget börjar bråka med en kvinna och Johan går fram för att försöka lugna ner situation varvid han själv istället blir brutalt misshandlad. Det finns många människor på platsen, bland dessa finns också trygghetsvärdar anställda av kommunen varav en visas på en film som senare ska komma att bli ett avgörande bevismaterial.

Misshandeln skedde på en liten ort där alla känner alla. Ungdomsgänget är känt och de har tidigare domar för bland annat övergrepp i rättssak. Från början fanns det vittnen till händelsen, men det tog två månader för polisen att genomföra förhören med Johan och hans fru. Sen tog det ytterligare flera månader, till efter sommaren, innan man förhörde vittnena. Under den här tiden hade de hunnit tänka om och ingen ville längre ställa upp och vittna på grund av rädslan för vad de själva skulle kunna råka ut för. I det skedet hade man inget annat val än att lägga ner förundersökningen. Att den senare kunde föras till åtal beror på att polisen i Uppsala hittade filmen i en telefon som de hade beslagtagit.

Johan berättar om hur ensam han kände sig. Det fanns massor med folk vid majbrasan, men ingen hjälpte honom då och ingen ville hjälpa honom efteråt genom att vittna. Jag träffar ofta på brottsoffer som upplever detsamma och jag träffar också ofta på vittnen som inte vågar berätta om vad de sett eller hört. Därmed inte sagt att de här personerna inte behöver stöd de också. Ofta mår de riktigt dåligt av det de upplevt och lika ofta mår de dåligt av att de inte vågar berätta och känner att de sviker den utsatte.

I programmet berättar förundersökningsledaren om att det var polisens begränsade resurser som gjorde att det dröjde med att ta upp vittnesförhören. Må så vara, men det är ändå inte acceptabelt. Jag har märkt att de vittnen som får stöd redan från första dagen också oftare är mer trygga med att berätta om vad de upplevt för polisen. De är också tryggare med att berätta om det i domstolen. Jag har sedan flera år tillbaka ett samarbete med polisen i Norrköping gällande ungdomar och där vi redan i ett tidigt skede finns med som stöd till hela familjen både när det gäller brottsoffren och vittnen. I de fall som polisen verkligen tar till vara på det här så har det också fungerat väldigt bra, men tyvärr så är det inget som de prioriterar och därför blir de flesta unga brottsoffer, vittnen och deras anhöriga utan det här stödet. Det kan i varje fall inte skyllas på en resursfråga. Det är ren nonchalans och inget annat!

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har på uppdrag av regeringen gjort en kartläggning om tystnadskulturen och i programmet berättar Johanna Skinnari från BRÅ lite om den. Det som är nytt, säger hon, är att tidigare var det bara kriminella som inte pratade med polisen, men det har nu spridit sig även till allmänheten. Anledningen är nog många gånger rädsla tror hon. Rädslan för repressalier mot en själv och ens närmaste. Samtidigt så framhåller hon också hur vanligt det blivit att upprätthålla den här normen om tystnad då folk i vittnenas närhet varnar vittnet för att prata med polisen. Klart man tänker sig för både en och två gånger innan man säger något då. Regeringen har funderat lite på vad man kan göra åt det här med tystnadskulturen och kommit fram till bland annat hårdare straff vid övergrepp i rättssak och bättre skydd av vittnen. Det finns också en annan utredning som visar att man behöver korta handläggningstiderna och att man ska fästa större vikt vid vad vittnen säger i tidiga förhör om de senare ändrar sin berättelse eftersom det kan bero på påtryckningar. Hårdare straff vid övergrepp i rättssak är kanske bra, men det innebär ju också att man måste göra ytterligare förundersökningar och eventuellt få ytterligare fler att vittna så frågan är ju hur stor hjälp det är för vittnen i fall som det Johan råkade ut för. Även bättre skydd för vittnen. Kommer samhället verkligen att vara villiga att kosta på skydd för personer som ska vittna i mål som inte kommer att generera så höga straff. I Johans fall blev en friad, på grund av att vittnet inte mindes något under huvudförhandlingen, en dömdes till ungdomsvård och ytterligare en till en månads fängelse. Jag tvivlar på att polisen har resurser att frigöra för att skydda vittnen i de här fallen. Däremot att korta handläggningstiderna och fästa större vikt vid vad vittnen säger i tidiga förhör tror jag kan vara en mycket god idé. Åtminstone om man ser till att kunna ge brottsoffret upprättelse i form av att få fallet prövat i domstol. Det skulle också hjälpa många om de redan innan rättegången hade fått ett besked om att den tilltalade inte kommer att vara i salen medan man vittnar. Många tycker det är obehagligt att vittna inför den tilltalade och ibland även framför personens vänner. Tänk om man kunde garantera för vittnet att de här personerna inte kommer att vara i rättssalen just då. Det tror jag skulle hjälpa många vittnen att våga berätta hela berättelsen.

Tystnadskulturen är utbredd och det finns inte en generell lösning att komma tillrätta med den. Ett är ändå säkert och det är att man måste hitta lösningar för annars äventyras vår rättssäkerhet och få vill leva i ett samhälle där kriminella gängs ord står över lagen.