Antalet ungdomsrån har fördubblats sedan 2015 och förra året fick polisen in 2 200 anmälningar. Därmed kan man också räkna ut att det finns 2 200 brottsoffer och ännu fler oroliga anhöriga kring de här rånoffren.

Hur många som utsatts, men som inte gjort någon anmälan är däremot omöjligt att säga. Den största ökningen har skett i Linköping där antalet ungdomsrån ökat med 700 % sedan 2015. De flesta som begår de här brotten är dessutom under 15 år, vilket i sin tur gör att de inte kommer kunna ställas inför rätta för de brott som de begått.

Vad är det som gått fel, undrar jag? Vad får ett barn att ge sig ut på gatorna och råna människor? Hur kommer det sig dessutom att det blivit så mycket vanligare? Vad är det för samhälle vi håller på och bygger upp? Det finns så många frågor, men finns det egentligen något eller några bra svar?

I en artikel i Expressen får en ung rånare frågan vad han känner när han har rånat en annan människa och svarar:

”Jag skiter fullständigt i den personen. Har jag redan gjort det: varför ska jag då ångra det?”

Jag har träffat rätt många brottsoffer utsatta för rån under åren. Några rånade av vad de själva beskriver som barn, eller yngre tonåringar, några av dem rånade av lite äldre tonåringar. Sällan har jag däremot träffat brottsoffer som blivit rånade av medelålders människor. Kanske har man tagit sitt förnuft till fånga vid lite högre ålder, eller så har man istället övergett rånandet för annan och grövre kriminalitet. Jag vet inte, utan det är bara spekulationer.

Vad jag vet är att de brottsoffer jag mött som varit utsatta för rån inte bara blivit av med sina personliga ägodelar så som pengar, mobiler, dyra jackor, smycken eller vad det nu må vara som rånaren är ute efter. De har allt som oftast blivit av med något så mycket viktigare, nämligen sin trygghet. För rånaren har det kanske bara varit en häftig grej eller ett snabbt sätt att skaffa pengar, men för den som utsätts är det så mycket mer.

För många av de rånoffer jag träffat har det handlat om en lång väg innan de hittat tillbaka till den trygghet de kunde känna innan rånet. De har kanske ändå känt sig tämligen säkra och trygga innan rånet, men när man utsätts för ett sådant brott så beskriver många offer det som att all ens trygghet bara försvinner. Var ska man våga gå? Vem ska man lita på? Kommer det att hända igen? Är man dessutom en ung människa som utsätts för de förnedringsrån som tyvärr förekommer allt oftare kan vägen till att komma tillbaka bli ännu längre.

En del kommer dessvärre aldrig över det. Jag har träffat många äldre under åren jag jobbat med brottsdrabbade som aldrig mer vågat sig utanför dörren igen. De har inte bara blivit rånade på sina ägodelar, de har blivit rånade på de sista åren i sina liv. Friheten de förr känt att kunna gå en promenad, hälsa på vänner eller gå till affären själva är som bortblåst. Den tog någon ifrån dem i samma stund som rånet skedde.

Ungdomsrånen ökar, men det gör också antalet rånoffer. Människor som ofta glöms bort, men som kan få stora delar av sina liv förstörda på grund av en ynklig rånare som inte förstått att lära sig skillnaden mellan mitt och ditt.