Varje döms runt 650 personer till utvisning, men ca 10 % av fallen genomförs den aldrig.

Lägger man också till att de här brottslingarna tenderar att få 10-20 % straffrabatt, trots att utvisningen inte är en brottspåföljd, så innebär det att de dessutom får kortare straff än svenska medborgare för samma typ av brott. De är alltså ute på gatorna efter kortare tid, fria att söka upp sina offer eller att begå nya brott. Var finns brottsofferperspektivet i det här resonemanget och är inte vår säkerhet som medborgare mer värd?

Varför verkställs inte domarna om utvisning då? Det kan bero på olika saker, men om personen riskerar att dödas, torteras eller om det är krig i landet de ska utvisas till så verkställs den inte. Naturligtvis kan inte svenska staten skicka tillbaka någon som riskerar detta, men samtidigt kan man väl inte heller riskera medborgarnas säkerhet genom att helt strunta i det och låta personen gå fri efter ett, i många fall, nedkortat straff dessutom.

Sen finns det länder som Iran, Irak, Eritrea, Libanon och Somalia där man inte tar tillbaka sina medborgare om de inte återvänder frivilligt. Det här vet förstås de kriminella från dessa länder om och därmed blir ju också en utvisningsdom helt verkningslös i de här fallen.

Vad är alternativen om inte utvisningen genomförs då? För mig finns det bara ett alternativ och det är att hållas fortsatt inspärrad till utvisningen kan genomföras. Personen är dömd för brott som är så pass allvarligt att man inte längre önskar att hen befinner sig i vårt land, hur kan det då vara möjligt att hen istället får gå fri på gatorna efter avtjänat straff? Det kan knappast vara den säkraste lösningen för övriga medborgare i samhället.

Ibland brukar jag fundera över att tänk om samma hänsyn togs till brottsoffren som det görs till de kriminella. Tänk om man satte dem i första hand och högsta prioritet var deras integritet och rätt till frihet. Hur mycket mänskligt lidande hade inte det sparat? Kvinnor och barn hade sluppit sitta inspärrade på kvinnoboenden för att rädda sig ifrån våldsamma partners. Människor hade sluppit isolera sig och inte vågat gå ut på gator och torg i rädsla för att träffa på gärningspersonen som utsatt dem för våld och kränkningar. Brottsoffren hade kunnat röra sig fritt och istället hade rätt person suttit inspärrad, nämligen den kriminella. Att inte utvisningsdomarna verkställs är bara ytterligare en rad av alla kränkningar och åsidosättningar som ett brottsoffer få utstå.

I april i år tillsatte ändå regeringen en utredning som bland annat ska lämna förslag på hur man kan skärpa reglerna för utvisning på grund av brott. Det är nog på tiden för tyvärr så tror jag att rätt många börjar få ett sviktande förtroende när det gäller den här frågan. Åtminstone om man läser inlägg och kommentarer på sociala medier. Det är också fel mot andra människor som kommer från samma länder och som aldrig skulle komma på tanken att göra något brottsligt. Tyvärr är det många som inte kan skilja på en person och en hel grupp och därmed får de alla utstå hat och ifrågasättande på grund av vad en enskild individ gjort.

Sverige måste sluta dalta med de kriminella och börja se till de utsattas bästa istället. De kriminella har gjort valet att begå brott, men brottsoffren har inte haft valet om att utsättas eller inte.