Dödsskjutningen av den unga småbarnsmamman var inte mord slår Hovrätten fast. Det går nämligen inte att bevisa att pojkvännen hade för avsikt att döda.

Jennie Tholander blev 24 år gammal och efterlämnade sig en son. Sedan hon var tonåring hade hon ett förhållande med mannen som senare dödade henne. Hennes mamma berättar att det blev normalt för Jennie att inte ha vänner eller kunna kontakta omvärlden via telefon. Det blev också normalt för henne att dagligen bli kallad för en ful, äcklig och värdelös hora, men när sonen föddes fick hon kraften att lämna honom.

Allt talar för att Jennie blev ytterligare en pinne i statistiken över kvinnor dödade av någon närstående, men henne anhöriga får inte upprättelse för det går inte att bevisa mord. Han skulle bara kontrollera sitt vapen och då råkade det gå av en kula som träffade Jennie i huvudet. En kula som avslutade hennes liv och som tog en liten pojkes mamma för evigt.

Trots att man visste om parets förflutna, trots att det fattades hår på hennes huvud som förmodligen dragits loss, trots skador på hennes kropp, men som eventuellt kunde komma från upplivningsförsök, trots att mannen hade ett vapen utan licens hemma och trots att det inte fanns någon som helst anledning för honom att kontrollera om det var laddat under hennes besök.

Det finns så många trots i den här berättelsen så man undrar hur lagen egentligen är utformad. Naturligtvis ska ingen dömas oskyldig, men är man verkligen oskyldig med alla dessa trots? Hur ser rättssystemet på våld mot kvinnor egentligen och vad krävs för att de utsatta ska få hjälp och förövarna ska få ordentliga straff?

Varje år dödas det kvinnor av någon närstående. Nästan alla har vid något tillfälle varit i kontakt med polisen eller socialtjänsten innan de slutligen dödas. Myndigheterna vet om att något är fel, men vilka insatser har man satt in? Ibland kan man läsa om kvinnor som gjort polisanmälningar men som sen inte velat medverka i utredningen med resultatet att de lagts ner. Vet man varför de inte velat medverka och hade man kunnat rädda de här kvinnorna om man tagit reda på det? Jag träffar kvinnor som väntat i år på att det grova våld och de våldtäkter deras före detta utsatt dem för ska utredas. Inte undra på att de sist inte vill medverka. De vågar inte eftersom de vet att utredningarna kommer att sluta med ord mot ord och när han får veta om att hon anmält kommer hon att leva farligt.

Jag träffar också kvinnor som lever gömda för att klara livet, men vad har de för liv? De måste tänka på allt de gör och vilka spår de lämnar efter sig. De måste titta sig över axeln så fort de går ut och de måste ständigt vara beredda på att fly för förr eller senare hittar han henne. Varför sitter inte han inspärrad istället? Alla vet att han är hotet, men det är hon som ska gömma sig och han är fri att leva sitt liv som han vill, vilket också inkluderar att leta rätt på henne.

Varför har vi inte lagar som skyddar de utsatta istället för att hela tiden letar efter förmildrande omständigheter för gärningspersonerna? Varför är offrens liv inte lika mycket värda som deras gärningspersoners liv? Varför blir det aldrig någon förändring?