Läste ditt inlägg om mödomshinnan. Även om det inte innehöll någon direkt information om själva mödomshinnan, mer än en länk, så tänkte jag ändå på en del saker.

Jag har förstått att du kan en hel del om hederskultur, men samtidigt när jag läste ditt inlägg så kom de gamla vanliga känslorna tillbaka. Nämligen att vad vet svenskar om hur vi tjejer har det som lever med hedern som ett dok över oss dagligen. Vad bryr ni er om det ens? Hade ni brytt er så hade vi också haft samma rättigheter och möjligheter som alla andra ungdomar i Sverige, men istället daltas det med våra föräldrar för att ni är så jävla rädda för att sätta ner foten och säga att det här är svensk lag och den ska ni följa.

När jag gick i skolan fick jag inte följa med till simhallen. Jag hade en gympalärare som faktiskt försökte övertala min pappa om att det ingick i undervisningen, men sen kom rektorn och sa att jag inte behövde och att han förstod. Vad var det han egentligen fattade undrar jag? Fattade han att jag aldrig skulle lära mig simma? Eller fattade han att jag aldrig skulle behöva ha mina betyg till något eftersom jag ändå skulle giftas bort och bli hemmafru? Vad var det han fattade och om han nu fattade så mycket varför frågade han aldrig mig vad jag ville?

Samma sak var det när hela klassen skulle på läger i nian. Det var vår skolresa och vår sista tid tillsammans. Jag älskade min klass och jag älskade att gå i skolan, därför var det så viktigt för mig att få vara med på den här sista resan vi skulle göra tillsammans. Naturligtvis fick jag inte. Återigen försökte en lärare att övertala mina föräldrar och återigen kom rektorn och sa att han förstod så jag fick vara hemma. Den där rektorn som förstod så mycket och som var så rädd för att bli kallad rasist om han gick emot min pappa har förstört mycket för mig. Han har också fått mig att tro att alla svenskar är som han. De förstår, de är rädda för att stöta sig med andra kulturer och de skiter fullständigt i om någon annan blir lidande för att de inte vågar säga ifrån.

Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag måste vara en fin flicka så familjen inte behöver skämmas för mig. Till en början förstod jag inte varför mamma alltid sa god natt och skojade om att händerna skulle vara på täcket, men i tonåren förstod jag mer. Just den delen av min kropp har alltid varit skamfull och när jag fick min första mens skämdes jag eftersom jag trodde det var Gud som straffade mig för att jag en gång hade tittat med en spegel på mitt underliv. Jag tordes inget säga till mamma förrän hon upptäckte det när hon tvättade mina kläder. Så rädd jag var för att ha smutsat ner familjens rykte i den stunden. Jag var ju så säker på att det var Guds straff för det hemska jag gjort när jag tittade på mig själv. Det här hade jag inte behövt uppleva om inte pappa hade tvingat igenom att jag inte fick vara med på de lektioner där man pratade om sex, puberteten och annat som hör utvecklingen till. Återigen var det skolan som förstod och lät mig slippa, men vad jag ville var det ingen som frågade.

Jag förstår att jag låter bitter och det är jag också. När jag sen läser ditt inlägg om att upplysningen om just mödomshinnan måste börja någonstans och varför inte hemma hos oss själva vid köksbordet så känns det så jävla avlägset. Vid vårt köksbord skulle man aldrig våga ta upp en sådan sak, men samtidigt förstår jag vad du menar Mia. Vi måste våga prata, men då måste ni också kunna ställa upp för oss de gånger det inte går så bra. Jag vet att du gör det, men jag menar socialtjänst, polis och skolan. Det går inte att säga ”jag förstår” varje gång en förälder har ett krav så som min pappa hade. Bry er om oss som ska leva upp till kraven istället. Det är inget man kanske börjar med vid köksbordet hemma, men kanske kan idéerna om hur man ska göra för att vi alla ska kunna få samma rättigheter födas där?

Jag älskar din blogg Mia och jag menar absolut inte att göra ner dig på något vis. Är bara så frustrerad på alla ja-sägare som inte vågar säga emot när de ser att barn och ungdomar blir lidande på grund av olika kulturer. Vi har samma lagar att följa, låt oss då få möjlighet att göra det också och sluta vara så förstående varje gång en förälder kommer med krav om att ett barn inte får vara med på undervisning eller skolresor. Hjälp oss få tillgång till samma samhälle som ni andra.

En som aldrig kommer få vara som alla andra