Nästa gång jag ser dig vill jag att du ska vara död.

Det skriver den jämnåriga killen till 17-åriga Hanna, men trots en dom om olaga hot, ofredande och hemfridsbrott så får Hanna inget kontaktförbud.

 Det är Expressen som skriver om 17-åriga Hanna som under ett års tid nu blivit hotad och trakasserad av en jämnårig kille. Trots det och trots en fällande dom så får däremot inte Hanna något kontaktförbud. ”Vad är det vi väntar på?”, undrar hennes pappa, samtidigt som han ställer sig frågan om det är hans dotter eller killen som ska stryka med innan något händer.

Hanna lever med den ständiga rädslan för att killen ska dyka upp och kan förståeligt nog inte röra sig fritt utan att vara rädd för om han kommer och vad som då kommer att hända. Visserligen är ett kontaktförbud bara ett beslut som skyddar dåligt i det verkliga livet. En papperslapp kan inte rädda liv, men det kan ha en avskräckande effekt för den som det utfärdas mot eftersom det också kan ge rättsliga följder om man överträder det.

Vad är egentligen ett kontaktförbud? Det är något som åklagaren kan besluta om när det finns en klar och konkret risk för att en person trakasserar, förföljer eller begår brott mot en annan person. I Hannas fall kan man väl säga att kriterierna är uppfyllda då det till och med finns en dom så fastslår att den unge mannen utsatt henne för de här brotten och trots dom fortsätter. Vid ett kontaktförbud får personen inte på något vis försöka kontakta brottsoffret, varken direkt eller indirekt via andra människor. På åklagarmyndighetens hemsida kan man läsa att åklagaren ska göra en bedömning i varje enskilt fall om det finns risk för framtida brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier. Det ska också göras en proportionalitetsbedömning, vilket innebär att skälen till ett kontaktförbud ska vägas mot de konsekvenser det innebär för den person som förbudet är tänkt att gälla.

Varför det sista? Har man överträtt lagen och hotat, trakasserat, förföljt eller på annat sätt ofredat en annan människa så får man väl ändå leva med att samhället sätter ner foten och säger ifrån. Varför ska man ens bry sig om vilka effekter det får för gärningspersonen? Det är ju oftast inte så att den här personen inte fått sina varningar innan i form av anmälningar så då borde hen ju också vara på det klara med att det kan ge följder om hen fortsätter. Återigen är det den brottsdrabbade som får stå tillbaka för att den svenska lagtexten är skriven mer för att ömka med förövarna, än att ta hand om de som utsätts.

Jag har träffat många människor genom åren som ansökt om och om igen för att få kontaktförbud, men som fått avslag och därmed också fått sin vardag begränsad. I Hannas fall, liksom i många andra fall, så innebär det ofta att man inte kan röra sig fritt i rädsla för att personen ska komma. Den ständiga rädslan för att man själv eller någon i ens närhet ska bli skadad eller att hen ska ta sig in i ens hem och göra verklighet av de hot man fått är tillräckligt för att begränsa livsutrymmet för vem som helst. Hanna är dessutom bara sjutton år och i den åldern ska man inte behöva känna den här rädslan och begränsningen, man ska kunna vara med vänner, ha fritidsaktiviteter, gå i skolan och allt annat som hör tonårslivet till.

Det krävs som synes ganska mycket innan man kan få ett kontaktförbud, men frågan är om inte bestämmelserna kring det behöver skrivas om i sådant fall. Ett kontaktförbud kanske inte löser en hotfull situation, men det är åtminstone bättre att samhället markerar mot de här gärningspersonerna än att stå med armarna i kors och ser på hur ett brottsoffers liv raseras. Varför har svenska rättssystemet så svårt att se offrens situation och när ska det komma en ändring på det?

 

Artikeln om Hanna finns att läsa på https://www.expressen.se/kvallsposten/hanna-har-hotats-i-ett-ar–beviljas-inte-kontaktforbud-/?fbclid=IwAR3sIEdXiEP0bBOkZZVneeOLSjMhaYwpjpYoCL2BTeGhRZ0BIR1R5iRYtO0