Så var den här påskhelgen över. Den kommer man nog minnas som en av de mest konstiga någonsin. Hotet om corona som hela tiden ligger tungt över oss. Påskhälsningarna som fick skickas via sociala medier, istället för att framföras vid de obligatoriska släktmiddagarna.

Den här helgen har det varit många samtal. Både till mig i jobbet, men även via bloggen. Ensamheten är stor hos många, liksom den utsatthet som andra upplever. Några har kommit från ungdomar som varit oroliga för att föräldrarna ska dricka under helgen. Det är många dagar att festa loss på under en påskhelg och den blir väldigt lång för de som ska uppleva deras ständiga rus. En del oroar sig extra mycket över sina småsyskon och hur de ska kunna göra påsken så bra som möjligt för dem när de vet att föräldrarna dricker.

Vad nästan alla av de som hört av sig den här helgen, ung som äldre, förknippar med alkoholen och påskfirandet är bråk. Flera av dem har jobbat eller skött sina studier hemifrån under en tid nu och irritationen över den påtvingade karantänen börjar märkas mer och mer. Grälen hänger i luften hela tiden, sa en kvinna. Det som alla de har gemensamt som jag pratat med under påskhelgen är att jobbet eller skolan är deras fristad. Den plats där de kan andas ut och känna sig trygga och nu har de helt plötsligt inte tillgång till den.

Våldet går inte i karantän. Det väntar inte på att samhällsläget ska bli bättre. Man vet också genom BRÅ:s undersökningar att våld mot närstående ökar under storhelger och sommarsemestrar, så med andra ord är det väntat att det sker en ökning även nu. Tvåsamheten är inte alltid det bästa, utan för en del är den rent av livsfarlig.

Jag är rädd Mia, viskade en kvinna i telefonen när hon ringde mitt i natten nu under påskhelgen. Barnen sov och mannen hade somnat i soffan, utslagen av all sprit han hällt i sig. Hon smög sig in på toaletten för att ringa. Bara för att få höra en mänsklig röst som inte var nedlåtande eller aggressiv. ”Jag är så jävla rädd för vad han ska hitta på när han vaknar igen”, var det sista hon sa innan vi la på. Man känner sig rätt maktlös i det läget. Allt man vill är att tillkalla polisen och se till att hon och barnen kommer därifrån, men tyvärr så går det sällan. Många ringer från skyddat nummer, en del berättar inte vad de heter eller så har de kanske använt ett annat namn. Behovet av att prata är stort, men rädslan för att avslöja sig är också stor. Allt jag kan göra är att trösta och stötta i stunden.

Man pratar om att det behövs mer pengar till Kvinno- och tjejjourer i landet. Jag håller med, men då ska man vara noga med att pengarna kommer direkt till de som verkligen sköter den dagliga verksamheten. Riksorganisationerna gör säkert ett bra jobb de också, men i det här läget behövs förmodligen pengarna bättre ute i verksamheterna. Har själv erfarenhet av hur ett annat riksförbund får miljonbelopp i stöd, men av dessa pengar är det inte mycket som kommer de lokala verksamheterna till nytta. En och annan utbildning, ja visst, men det krävs mer för att stötta de här kvinnorna och barnen. Det krävs både utbildning och pengar att hålla de lokala verksamheterna igång.

Helgen är över, men karantänen fortsätter för många, liksom hemstudier och att jobba hemifrån. Våldet sitter inte i karantän, det ökar förmodligen istället om man ska följa hur det ser ut annars på året när vi tillbringar mycket tid hemma. Glöm inte bort varandra. Håll kontakten och helst med de som ni misstänker har det jobbigt nu. Ett samtal kan ibland vara det som gör den största skillnaden för någon som har det jobbigt.